Att komma till Sverige

Ikväll sitter jag och knåpar med ett förslag till hur flyktingar skall tas emot i vårt landsting. Dvs hur mycket sjukvård och undersökningar de skall erbjudas. Nu är det inte så att alla människor i det avseendet behandlas lika, nej människor sorteras utifrån det sk flyktingstatus de har. Man kan vara asylsökande, då gäller en sepciell lagstiftning, man kan vara kvotflykting, då har man rätt till det mesta, man kan vara anhörigflykting, då får man uppehållstillstånd, och man kan vara gömd flykting, då har man inte mycket att säga till om, eller kräva.

I dessa dagar kommer många ensamma barn till vårt land. I huvudsak från jordens krigshärdar, Irak, Afghanistan och Somalia. Familjerna skrapar ihop pengar, skuldsätter sig och betalar människosmugglare för att deras söner i huvudsak skall komma från landets krig (där de riskerar att bli soldater, upptagna i miliser, eller dödade). På slingriga vägar reser en ström av ungdomar med bil, flyg, båt mot Europa. Många tar vägen via Turkiet, passerar Bosporen, in via Grekland, med bil eller annan transport alltmer norröver, för att till slut hamna i Sverige. Där ansöker de om asyl. Resan är avslutad. Ensamma i främmande land, med osäker identitet tilldelas de ett personnummer, eller har med sig ett som förhoppningsvis stämmer med åldern. Från en kultur till en annan, utan information om vad som händer därhemma. Sedan placeras de i slussar, där de skall vara bara en kort tid, men oftast blir kvar en ganska lång tid, så att de hinner vänja sig vid sin nya bostadsort. Dessa slussar ligger oftast nära de stora städerna eller i dessa. Efter veckor så placeras de ut i boenden ute i kommunerna. Ännu ett uppbrott, som skapar oro och förvirring. Sedan vidtar asylprocessen där deras historia skall nagelfaras, om de har skäl att vara här eller inte. Jag tror inte att någon frivilligt utan att frukta för sitt liv, väljer att lämna sin familj och den miljö där man växt upp, för att ensam leva i ett annat land. De gör detta för att de fruktar för sina liv, för att de inte har så många val kvar, och för att familjerna vill att deras tonårsbarn skall överleva och få ett bättre liv än terrorns och krigets verklighet.

Asylprocessen och väntan är jobbig, de psykosomatiska besvären blommar med magont, yrsel, huvudvärk och sömnbesvär. De som efter månader får besked om PUT (uppehållstillstånd) kan äntligen slappna av, börja bygga upp sin trygghet och fortsätta sina liv. Den lättnad som de ger uttryck för är påtaglig och tryggheten som så sakta börjar infinna sig är den bästa boten mot all oro och ångest som plågat dem.

Vad har vi för rätt att egentligen hindra människor att komma hit?

Vad händer i slutet av september

Hej igen alla läsare av denna blogg. Tillvaron rullar vidare med olika projekt och tankar. Eftersom jag är en enkel person så rör sig mina tankar kring vardagens förtretligheter. En ganska stor del av dessa förtretligheter handlar om köksrenovering, hur man får sneda vinklar att bli räta, hur man försöker hindra ett gammalt trähus att röra sig för mycket så att väggarna spricker (det går inte), åtminstone försöka dölja detta, hur vit färgen på dörrfodret skall vara, hur hög panelen skall bli, hur kaklet skall se ut och annat som antagligen känns ganska meningslöst för de flesta som läser detta.

Däremellan undrar jag lite över politiken och vad man egentligen kan göra åt Kramfors kommun. Snart kommer det ett gäng motioner i fullmäktige: en om ett ungdomshus, en om att handla lokalt, ekologiskt och rättvisemärkt (har förekommit ett antal sådana de senaste åren, som samtliga avslagits, utom en som rörde kaffet i kommunens automater, som blev både ekologiskt och rättvisemärkt, trots att det inte skulle gå att köpa in sådant, pga EU:s upphandlingsrfegler, men det gick visst i alla fall, åtminstone då det rörde sig om lite kaffe, trots att man aldrig kan kontrollera om det bär rättvist producerat eller ekologiskt heller för den delen), ytterligare en motion om det demokratiska underskottet i det kommande gymnasieförbundet, där bara 2 partier tar alla platser (socialdemokraterna och centern).

Sen så har vi varit på Gotland också, vilket framgår av bilderna (Helgumannen, raukar mm). Vi betyder Eric och Gunnel Torsten o Monica och Ann och Thomas, dvs det gamla matlaget som käkar ihop i 20 år, men numera måste resa iväg för att få äta tillsammans. Då vi träffas brukar vi prata om vår förestående ålderdom och hur den bör levas. Någon form av kollektivboende för äldre pratas det om, men alla har ju så mycket att stå i och så, grejer och hus att sköta om, barn och barnbarn, så att lösa den gåtan komer att ta tid. Var skall man bo? Hur skall det se ut, när kan det göras. Viljan finns uttalad, vi får väl se.

Under tiden dessa tankar far runt så befinner som 2 av 4 barn på diverse skumma platser i världen, Uganda och Filippinerna, så jag försöker på diverse sätt hålla kontakten med dem, via mail, bloggar, facebook, telefon. Det går ganska bra för det mesta. Det verkar lättare med Uganda. Skickar jag ett SMS dit så svarar Emma ganska omgående. Då samma sak skall äga rum till Manila, så fastnar SMS:et i intet oftast, dvs det går inte att skicka. Kan någon förklara detta? Ibland går det ju.

Om 2 veckor skall jag själv ut och röra på mig, närmare bestämt till Namibia. Vi är en grupp på 15 ålderstigna personer som skall rotera runt i landet därnere och kolla natur och biståndsprojekt. Det blir kul, börjar se fram mot det. Måste skaffa mig ett myggnät, kanske ta lite malariamedel (kanske), köpa mig ett par skor (eller kanske inte), börja packa skall jag nog göra.

Hej så länge

Att knacka ner putsen på en mur

Det var länge sedan det var något inlägg på denna usla sida. Har bara inte känt för att kommentera livet, och känner väl inte för det nu heller. Vissa publicerar sig jämt och ständigt, kan vara kul att läsa, de kanske reflekterar mer, eller upplever sina upplevelser som unika, eller kanske så allmängiltiga att det har bäring i cyberrymden.
Nåväl, efter en sommar upp och ner i Sverige, utan några speciella mål, ingen båt i sjön, försök att sälja densamma, alltså båten, så har jag i stället inför den allmänna ångesten som det innebär att ha 2 barn (barn och barn säger de), som skall bege sig till osunda miljöer i världen långt borta från faderns vakande öga, i stället försökt kanalisera livets allmänna beslutssvårigheter till att renovera ett kök. Det började bra med nedrivning av diverse saker och uppskruvandet av ett antal mycket tunga och stenhårda väggplattor, till att delvis kköra fast på en något sprucken, lagom äcklig skorstensmur, putsad och målad, men med betydligt ljusare utsikter för framtiden, ny färg, kakelplattor osv. Men då behövs en stabil grund att stå på, och innan den grunden infinner sig måste det gamla bort. Det gamla visar sig vara gjort enligt konstens alla regler och låter sig inte så lätt avlägsnas (känns det igen, man är som man är). Jag har nu ägnat en vecka åt att demolera den gamla putsen och komma ner till tegelstenarna på muren. Saknas nu en dag till, få bli efter helgen. Lungorna är beklädda med ett fint damm, som psserar genom mitt munskydd, näsan igenbeckad och ögonen kommer sannolikt att inom 2-3 dagar att vara inflammerade.
Egentligen borde jag åkt på upptaktsmöte för kören, det gör jag nästa vecka, det får gå som det gör med köket, färdigt innan jul är planen. Planen innehåler 15 olika moment, med a,b,c på varje moment, så det lär ta tid. Snart är det dags att bestämma sig hur det skall se, kakel vilken sort?, vilken färg på väggen, måla golvet eller ej, lister och tapeter, målning av skåp opch luckor. Jag blir matt. Det här skall ju vara kul, det kanske är det någonstans, efter avslutat kvällspass infinner sig en liten tillfredsställele, det är kanske för den man lever.
Innan kvällsjobbet tog jag mig en liten ridtur i skogen för att finna kantareller, hittade inga, men det gjorde jag å andra sidan igår. 2 liter kantareller i kylen.
Hej Stockholm, i morgon kommer vi ner och önskar alla lycka till inför höstens äventyr.

Varvet

Ett varv runt Göteborg, 21 km. Efter 2 dagars kurs i intermediärmetabolismens sjukdomar, vaknade jag på lördag morgon, kravlade mig upp från den tillfälliga lägerplatsen på sonens studentlägenhetsgolv. I jämhöjd med dammråttorna hade jag tillbringat de senaste 6 timmarna. Kvällen innan hade vi fulländad kolhydratladdningn med pasta på pizzeria, och filmen Hata Göteborg på Filmstaden.
Lördag förmiddag fortsatte i uppladdningens tecken, med ett antal smörgåsar och te, följt av gröt och ägg. Även sonen kravlade sig upp och drog efter matintaget iväg till Nato-demonstration, cyklandes. Själv släntrade jag ner på stan, vid 13-tiden komplettering med en stor kaffe och kolhydratstinn bulle, Gänget från norr dök upp och det fotades vid Poseidon, sedan avfärd till Slottsskogen. Där samlas nu en mäktig skara, 31.000 personer som samtliga tänkt sig runt Göteborg.
Trasslar mig så småningom fram till min startgrupp, nr 5, som innehöll 3000 andra personer, varva jag känner en person, som jag inte vet var den är. Vi fållas som ystra får fram mot startlinjen, det smäller 100 meter framför, starten har gått, traskar fram mot tidtagningslinjen, varefter fötterna börja springa på alla 3000. En flod drar fram genom slottsskogen, uppför backar och nedför, ner mot stan och och ut mot Älvsborgsbron. Försöker ligga i vänster fil för att underlätta passage, men det är svårt att hålla jämt tempo. Det går ganska lätt, Älvsbrogsbrons långa uppåtstigning går hyfsat och jag avancerar i gruppen, men stöter på lite mer svårforcerad grupp i form av 1500 Volvo-arbetare, som startade innan. Vätskekontrollerna ligger tätt och plikttroget försöker jag dricka på alla ställen, tills det blir magknip, övervätskningrisk alltså. Orkestrar spelar här och där och det hejas på olika håll. Underbart väder och det känns faktiskt som något av en plågsam njutning att befinna sig i denna kollektiva massa av människor som alla sysslar med samma sak, att ta sig tillbaks till starten men efter en omväg på 21 km.
Snart väntar GötaÄlvbron, kommer ihåg från föregående gång att promenerandet var här väldigt nära. Men inte i år, det gick bra, flåsandes men utan helt utmattade ben börjar det luta utför. Ormen snurrar sig genomNordstan och vänder upp mot Avenyn och det sega motlutet upp mot Poseidon. Svårt med tempoökningar, fastnar i en grupplunk, lyssnar på flåsandena i omgivningen. Ofta springer mn med några, ibland blir det avstånd, ibland springer man om, ibland blir jag omsprungen, men ungefär samma personer håller samma fart som jag. 4 km kvar, inte mycket till spurt i långlutet upp mot Slottskogsvallen, men det går riktigt bra, och jag landar väl framme på en tid som jag känner mig klart nöjd med, dock slagen av sonen med 1o minuter, honom såg jag överhuvudtaget aldrig till, inte förrän efteråt.
Jag gillar nog att springa, tror jag, åtminstone just för tillfället, det är svårt att låta bli. Det finns 31000 andra som jag gissar tänker ungefär på samma sätt.

Att ta ned flaggstång

En 19 meter lång flaggstång som lutar efter en storm är antagligen rutten. Den lutar åt ett håll som vid fall hotar att förstöra ett växthus (i sig själv också fallfärdigt efter 25 års trogen tomattjänst). Vad gör man? Jo ringer flaggstångstillverkaren i trakten och undrar, vad en ny kan tänkas kosta och hur tar man egentligen ner den gamla. Vips så är han här och innan jag ens hunnit hem är den nere, på sidan om växthuset. Är linan hel, så kan man hissa upp ett rep och helt enkelt dra ikull flaggstången åt rätt håll. Krossad glasknopp var allt. Nu uppsågad och staplad som ved. Nästa gång jag träffar på en flaggstång som är rutten kanske jag fixar det själv, det tar ungefär 50 år för den att ruttna.

60 år

Så var den här, dagen 60 år. Känns ungefär som i går som 59 +. Man vänjer sig. Medelåldern är förbi, jag tror att gränsen går vid 60, eller är det 65. Jag har en son i yngre medelåldern, dvs 35 +, samt 2 barn i 20 + åldern och en nyss avslutad tonåring (18+). Tydligen har jag blivit lite sifferfixerad, så någon betyder det väl att jag passerat 60. 5 år kvar till pension, men det skall jag inte tänka på, för då börjar surdegstillvaron, då man tjatar om hur man gjorde förr, och att det dom nu försöker göra, det gjorde jag både på 70- och 80-talet och det gick inte då heller.

Övergången har firats som sig bör, med resa med barnaskaran, barn-barn, svärdotter (om man nu får kalla henne det) och Ann (=fru) till Lanzarote, ett ställe som jag alltid tyckt verkar helt omöjligt att resa till, för sån är jag då verkligen inte, men det var jag. Det var riktigt schysst faktiskt, se föregående.

Veckan som gått har ägnats åt matpreparationer och avslutades igår med en stilenligt fest, öppet hus, där vi åt, där jag för en stund stod i centrum, och blev uppvaktad. Det var roligt, trevligt och precis lagom för en 60-åring. Vi sjöng också, våra gamla låtar, Ann tyckte det sjöngs för långsamt, men alla har ju glasögon för att läsa de gamla välkända sångerna börjar alltmer få karaktären av svenska kyrkans psalmsjungande.

Dagen har ägnats åt uppstädning inne och ute, lånade Svantes släp och drog iväg med 7 lass sly till byns valborgsbål, inspekterade den allt mer havererade flaggstången, och undrar lite förskräckt hur man tar ner en flaggstång som lutar mot växthuset och hotar att brytas sönder, om man petar i den. Hur får man den att inte falla mot växthuset? Hoppas det inte blåser de närmaste dagarna.

Lanzarote tur och retur

Så har då hela vår lill-stora familj varit på Lanzarote, en ö jag aldrig trodde att jag skulle resa till. Bara namnet låter som om att dit kan man inte åka, och inte till fritidsresors Blue village. Men det blev det, och det var bra. Inklämda i svinottan i ett fullpackat plan tog vi os söderut till värme, sol, lagom temp, joggning, middagar, sova, mycket sova, böcker, samtal, göra just inget, ta en kaffe, eller en glass, sen göra inget speciellt igen. Det var härligt. Här til vänster syns bloggaren med storsonen, njutandes av solnedgången uppe på en vulkanrestarurang. Till vänster nere den yngsta i klanen och till höger en tillfällig besökare. För övriga kort hänvisas till bloggarna lugnviksemma och lugnvikstora.

Drygt 10 ton koldioxid kostade resan, Anton har lovat att betala en avlat till DN:s koldioxidprojekt, som gör att man låter någon annan spara på koldioxiden, då man själv inte kan. Någon soprts dubbelmoral alltså, men det var härligt.

Många vulkaner såg vi, just inga träd alls, alla träd hade en lite slang kopplad till sig där de understundom fick sig en slurk av avsaltat havsvatten. Mer mobila organismer sågs vid diverse kaffeer, där det dracks i huvudsak cappuchino och en och annan öl.

Man hinner knappt åka förrän man är hemma igen där det vankas blåst, lite kyla, krattning, arbete och buffe-förberedelser inför kommande helgfestligheter.

Öppnade posten och nu skall det beslutas igen för femtioelfte gången om hur Kramfors centrum skall se ut. Järnvägen ovan jord, med diverse krångliga infrastrukturer och logistiska problem i det lilla centrumet, som förstör det invanda. Bäst vore nog att inte göra något speciellt, det vill säga att låta staden se ut som den gör och leva med 50 bomfällningar per dag. Alternativet, nedgrävning är till för drömmarna.

Nej, nu är det dags att diska, och justera pelletsförrådet. Det är viktigt också.

Slutet av mars

I slutet av mars, om man befinner sig i Skåne, och vandrar någonstans ut mot Bjärehalvön, i någon skogsbacke, så kan man se en sån här blomma, backsippa. Nu är jag inte där, vandrar inte utåt Bjärehalvön, i någon skogsbacke, och ser heller inte någon backsippa. Det gjorde jag för 2 år sedan. Tänk vad tiden går! Tänk vad många blommor som blommat sedan dess. Minnet förstärks av kortet och finns kanske kvar på grund av kortet. Alla andra backsippor då? Dom kommer jag inte ihåg, fast jag såg dom. Vad är det mer vi iakttar och kommer ihåg och glömmer. Jag känner en man som kommer ihåg allt. Allt är lika viktigt och påträngande, fast det hände kanske för 10 år sedan. Minnena för honom verkar alla lika starka och inga repliker och meningsbyten har han glömt. Han har Aspberger. Själv har jag glömt alltför många konversationer, möten och människor. Sånt är livet. "Så kan det gå." (citat Kurt Vonnegut).

Jag kommer fortfarande ihåg att det var vackert väder igår. Jag åkte mina skidor utefter älven, mot väster, upp mot Köja, vände och med solen i ansiktet tillbaks till hemmet, utefter älven rundar Hallstanäs och träffar ett grannpar, som skall ut och fika. åker hem över vägen, tar dock av mig skidorna vid vägpassagen, kommer hem, dricker kaffe, blir ombedd av Tora att rida Rökkvi, åker över till stallet, sadlar och lufsar över den isbetäckta varma älven till andra sidan, travar mot Sörviken, vidare mot Bjärtrå, rundar kyrkan och sedan tillbaks igen. Hästen något svettig, åker hem, duschar byter om, tottar på Anns bursit, hinner inte äta middag, åker till Babelsberg och ser på en pjäs av Lorca-blodsbröllop, där är dottern, vi åker hem efteråt, ser en dålig film på TV som jag sett tidigare, skäller på dottern, betalar räkningar på nätet, läser om Europa efter andra världskriget och somnar sedan. Tänk va man kan komma ihåg, så här dagen efter.

Ridning i Ådalen

Stella och Adam testar på hur det är att vara ryttare. Det går alldeles utmärkt. Snälla hästar som lydigt går runt och inte ställer till något ofog. Tänk va härligt det kan vara på en hästrygg, en vacker lördag i mars.

Fullmäktige

Årets första fullmäktige. 9:e året jag är med. Det finns de som suttit där sedan 70-talet. Utgången är given, det blir som majoriteten vill. Först avhålls en allmänpolitisk debatt : den är allmän, dvs till intet förpliktigande. Vi redogör för våra värdegrunder, jag hävdar solidaritetens betydelse för samhället och dess grundvalar. Utan solidaritet, ingen rättvisa. Åt var och en efter hans behov, av var och en efter hans förmåga. Den nya tiden säger något annat: Ut och jobba, sluta fuska, du får väl flytta, vi sänker bidragen. Åt var och en efter hans förmåga, av var och en för vissa över deras förmåga. De lokala borgerliga har svårt att försvara regeringens nya initiativ, som lokalpolitiker ser man konsekvenserna: nedlagda +jobb, Återvinningen dras ner, stängs, minskade statliga bidrag till vuxenutbildning, mm. Det är arbetslinjen som gäller. Avflyttningen kommer att påskyndas. Kanske lika så gott det? Mindre belastning på naturen, vi får börja om här. Det blir lättare att uppnå koldioxidreduktion och klimatbalans i kommunen med färre individer och nedstängda industrier.
Märkliga diskussioner och märkliga voteringar. Man reserverar sig, det är ett sätt att märkas för den som ej kan besluta.
Vi behöver samtala: hur skall vi få vårt samhälle ekologiskt och hållbart. Vad är en klimatneutral hemvård? Hur ser en koldioxidreducerande socialtjänst ut? Hur kommer gatukontoret att kunna utvecklas för att vara i balans med naturen? Kan man överhuvudtaget tillåta skootrar (stavas det med 2 O, tveksamt)? Ja det finns mycket att fundera på inför framtiden.

Sommarmiddag, pannrengöring och dubbeldäckare

En bild från i somras. Festmiddag på sjön. Potatissallad, kassler, vin och tomater och en liten ostbit, avslutas med snabbkaffe. Läckert. Hur många mil har den här enkla födan färdats i världen innan den hamnade i våra magar?

Men visst blir jag sugen att fram mot sommaren slänga ett getöga på vår gamla båt, kanske börja skrapa och täta och få motorn i trim ännu en säsong? Är det någon som är intresserad?

Många grejer-mycket att hålla ordning på, mycket att underhålla. I går kväll var det veckans pannrengöring. Då röklukten börja göra sig påmind i källaren, finns det ingen återvändo. Stänga av pannan, låta eldstraden svalna, glöden falna. Upp med luckor och spjäll, ion med skrapor och spadar, ut med aska, dammsugning, rengöring, renblåsning. Sedan knacka koks i brännskålen, fila kanalerna, rengöra dioderna, in med ny pellets och tänd på. Då glöden lyser stark, slås brännaren igång och sedan in med allt i pannan, stäng och förslut systemet och håll tummarna för att allt fungerar, vilket det gör. Äntligen lite frid ännu en vecka. I kväll är det filmstudio om en man som red 1000 mil, det får bli nästa projekt.

Han håller dubbeldäckaren i handen, pappan har tagit på honom overallen, han gråter hjärtskärande. Vad har hänt? Min lille patient som var här på kontroll, och alla proverna som vi ville ta. Hade det blivit något fel, gjorde det ont? Nej, glad och lycklig hela tiden, proverna gick som en dans, inte ett pip, men han hade fått syn på vår dubbeldäckare från London, så fin och riktig, en riktig leksak. Han vill ha den, får hålla den, men vill ta hem den. Det får han inte, andra barn vill också hålla i den, leka med den.

En resa i Västra

Bilnyckeln strejkar, eller rättare sagt det går inte att vrida runt tändningen på den gamle trotjänaren från 1995. Efter mjukare hanterande så ger låset efter och bilen stånkar igång. Åker de 17 km till samlingspunkten. Parkerar, lämnar in nycklarna på min gamla arbetsplats. 1 år sedan jag slutade. Man undrar om jag kommer tillbaka, men nej det blir nog inte så. Går ut igen och där kommer min skjuts.
Vi åker i den norrländska kylan, februari, mot västra Ångermanland och hinner under dagen att besöka 4 arbetsplatser, 4 enheter som träget jobbar och sliter med att fullfölja programmen, erbjuda de förebyggande åtgärder som anses vara bra att erbjuda, som uppnår en täckning på 98 % av sin målgrupp. Avstånden är långa mellan byarna i väster, vägarna är raka och mötena få. På 4 ställen samtalar vi med de människor som finns längsvägen på de platser vi valt att besöka. De vet vad de skall göra, de har gjort det i många år, och de uppskattar sitt arbete och blir säkerligen uppskattade. Säger man A i Stockholm så säger man A ute på dessa ställen också, inom 1 dygn. Säger man A till målgruppen så blir det A.
Det rör sig om barnavård och förebyggande barnavård. I länet finns ett nät av centraler tillgängliga för råd och insatser för barnen, kostnadsfritt, utnyttjas av alla (99%). Säger vi att nu skall barnen sova på rygg, så vet vi att budskapet via nätverket når ut till målgruppen inom 24 timmar. Det gäller att det vi säger är rätt, att förtroendet bibehålls. Det är därför vi reser runt idag för att samtala om detta, att kanalerna hålls öppna, att det vi tänker på når fram. Det verkar vara så.
I Långsele en pizza på träffpunkten, i Ramsele är det kallt, i Junsele bor det också människor och vägen hem är ganska lång. Isiga vägar, sömniga ögon, noteringar i en anteckningsbok.
Vid träffpunkten är bilen nådig och trasslar inte, jag kommer hem efter 10 timmars resa i tjänsten i västra Ångermanland.

Pannan tjuter därhemma, vill ha mat, börjar ta slut. Efter matning är det lugnt.

Afrikansk pippi

En kylig lördag i februari. Vad gör man med sina gamla diabilder? Man kan fota av dom och göra dom till digitala. Här till vänster har vi ett exempel på en pippi i afrika från 1987. Det blev ju riktigt bra tycker jag och började sedan spana på de övriga 1000 bilderna från samma tid i livet. Då blev det för mycket plötsligt. Kanske lika bra att låta dom finnas kvar i sitt ursprungsskick. Det räcker nog med pippin. Den känns evig och aktuell på något sätt. 20 år har gått och glömskan gör övriga upplevelser mindre distinkta. Finns det någon som bryr sig om det som var? Vem har lust att titta på 80-talsupplevelser? Utom jag? Och de som var med?

På tal om miljö: i våran lokala tidning Tidningen så har man en frågespalt, ni vet. Vad tycker du om rymdfärder? Skall du titta på melodifestivalen? Vinner Anja VM? mm.mm. Senast så var det en fråga: Hur upplever du hotet mot miljön och växthuseffekten? Flera svarade ungefär så här: Jag är inte riktigt insatt, jag vet inte riktigt vad det betyder? Va?!?! Lever folk i total isolering? Har de inget ansvar? Vågar de inte fundera? Det borde väl vara slut på förnekandet av det som är uppenbart. Läser de inga tidningar.

Det är klart som vatten eller korvspad: Sluta bränn fossila bränslen: Hur gör man det? Man åker inte bil, man flyger inte, man får vänja sig vid att ha det kallare, man släcker ner sina lampor i högre omfattning, allt kommer att ta längre tid och man får försöka hitta ett jobb nära där man bor. Så var det med det. När skall vi börja?

Sjung i kör!

Torsdagar är det körsång. Som nybliven icke-medlem i svenska kyrkan har jag sedan i höstas gått med i en kyrkokör, som har mer än 100 år på nacken och där de flesta varit med i en massa år och redan kan alla sånger. Under körledarnas entusiastiska ledning drivs framåt genom notraderna, och det är märkligt hur bra det känns då även jag börjar få till det och inte missar alltför många toner. Efter uppsjungning och några notblad försvinner vardagen och sången står i centrum, rösten, rösterna och stämmorna som anpassas till varandra. En kollektiv upplevelse. Var och en bidrar efter bästa förmåga och de kollektiva resultatet räknas. Detta måste vara endorfinhöjande, jag känner mig lätt om hjärtat och sången lenar.
Vi har sjungit både här och där, det tränas för diverse aktiviteter och varje vecka nya sånger, knappt börjar jag få kläm på en så är det till att byta. Det är nyttigt.

Idyll? Ja. På landet i Noraland, kyrkokör, entusiastiska ledare, på mörka vägar färdas vi till ett gemensamt möte i sång under 2 timmar, sedan åter ut i världen och sedan träffas vi nästa vecka igen.

I slutet av 2006 kom en man från Bollsta med kamera och ville filma oss. Han behövde en kör som sjöng aaaaaahhhh...., det skulle vara med i en musikvideo för artisten Pernilla Andersson. Vi aaa..de i 30 minuter i mörkret i kylan, upplysta av billyktor och såg fram mot resultatet. Videon har kommit, men ingen kör var med, inget aaande...Så kan det gå.

Rökkvi och jag (till vä).

Natur, skidor, ghetto och klimat

En lördag i april ligger isen på Ångermanälven, fast is enligt sjörapporten. -15 grader och relativt vindstilla. Första älvturen denna vinter. Jag tänker på vilken förmån det är att kunna spänna på sig skidorna och bara dra iväg nerför lägdan och glida ut på isen. Jag strävar ut efter fjärden, passerar gamla bryggor från en gången industriera. Under mig finns kvicksilvret och fiberbankarna. Bryggorna strävar också ner mot botten. Det var 40 år sedan någon massabåt la till vid denna brygga. Naturen håller långsamt på att läka de sår som skogskapitalet åsamkade älvdalen. Jag följer skoterspåren (känner en liten tacksamhet för detta, även om skotrarna nog kan utsorteras, som mänskliga transportfordon. De skapar mest dålig kondition och spär på ett meningslöst sätt på koldioxidöverskottet i atmosfären).
Halverad befolkning på 50 år. Ja så kan det gå. Det är i alla fall vackert, fridfullt och njutbart att kunna ta del av naturen, nu när det äntligen blev vinter.
Efter skidturen rund halvudden så for jag till vårt inhysningsstall, dvs där vi hyser in våra hästar. Jag fick lov att rida vår 15-åring Rökkvi (som annars mest befinner sig i hårdträning och finslipning av gångarter genom Toras försorger), och vi travade iväg efter skogsväg och genom skog , pulsade i snö och galloperade på snötäckt åker. Kan man klaga, nej knappast. Även om jag ändå har en tendens till detta, men inte denna dag.
Kylande har varit bitande i helgen kring -20 grader, vem bryr sig, jo den som vill vara ute. Läst en del förintelselitteratur. Jerzy Einhorns memoarer, sett Ninas resa (hans fru), deras överlevnad genom åren 39-45. Han beskriver så väl det successivt tilltagande förtrycket mot judarna från 30-talet fram till förintelseprocessen. Anpassningen, gör vi bara det, så lämnar de oss säkert i fred, inflyttningen i ghetton (nu får vi nog vara i fred), inrättandet av judiska råd och judisk polis, den egna judiska administrationen, som ett hjälpmedel för den nazistiska planen. Den ständiga anpassningen, som en överlevnadsstrategi, som inte i slutändan fungerade för 80-90 % av den judiska befolkningen. Vad är det som förmår människor att överleva, vad är det som förmår människor (läs den tyska nazistiska nationen) att iscensätta detta?
Samtidigt finns det paralleller till dagens Palestina, som kan betraktas som ghettoliknande, den palestinska befolkningen instängd, med allt mer beskurna rättigheter, med allt mindre möjligheter till överlevnad. Lebensraum i Tyskland och bosättningar i Palestina, har de samma mänskliga (klanskyddande) bakgrund?
Jimmy Carter i USA har blivit anklagad för att vara antisemit då han försökt beröra dessa svåra frågor, men han hävdar visst fortfarande att han har rätt, ett 15-tal av hans medarbetare har avgått (vill inte bli anklagade för att vara antisemiter).
Vägen framåt ligger inte i konfrontation, utan i dialog. Make peace not war.

En sista reflektion - om klimatet. Vägen framåt här ligger inte i fortsatt tillväxt, utan en omdefiniering av ordet tillväxt. Det finns bara en väg framåt - dvs drastiskt minskad fossil konsumtion, detta innebär i dagsläget begränsning av resande. En flygresa för en person till New York tor medför ett CO2 utsläpp som är lika stort som de utsläpp en normalstor villa producerar på ett år. Vad drar vi för slutsatser? Alla vet, men ingen vill börja.

Tora närmar sig körkortet, beställt tid för teoriprov om ett par veckor. Jag ser fram mot självkörande dotter. Anton verkar ha fått ordning på sin dator i Göteborg, och Emma tänker skriver sin C-uppsats själv.

Igår mockades det i stallet. Glömde fylla på vatten i hagen och fick återvända efter någon kilometer. Tillbaka i hagen, så samlas hästarna och tittar anklagande på mig och vattentunnan som var tom. 10 hinkar senare och ett antal hästklunkar tuggar de hö som vanligt, förvissade om att vattentunnan är full. -18 grader, jag ville inte rida, hästarna blev inte ledsna för det. Att kunna rida när man vill är en förmån.

På jobbet

Idag är en lugn dag på jobbet. Ute är vintern intensiv. Morgonen var vacker med en röd horisont som speglade sig mot Höga-Kusten-bron, på väg till residensstaden Härnösand. I bilen samtal kring Svanöspörsmål: Dynäs II, strandsanering, arsenik och markgifter i största allmänhet. Satt och funderade på våra lokala katastrofer på andra sidan älven: fiberbankar och kvicksilverkoncentrat på bottnarna utanför Hallsta. En verksamhet som upphörde för 50 år sedan, men som fortfarande förgiftar naturen. Vad är väl detta mot vad som vi håller på med nu. Arbetslivet som kräver transporter och koldioxidutsläpp, alltför tillväxtens skull. Vilken tillväxt? Inte av våra gemensamma resurser och de som är ändliga.

Detta är en debutblogg. 3 av mina 4 barn har egna bloggar som jag då och då studerar. Kanske dags att pröva detta även för en äldre person.