Att knacka ner putsen på en mur

Det var länge sedan det var något inlägg på denna usla sida. Har bara inte känt för att kommentera livet, och känner väl inte för det nu heller. Vissa publicerar sig jämt och ständigt, kan vara kul att läsa, de kanske reflekterar mer, eller upplever sina upplevelser som unika, eller kanske så allmängiltiga att det har bäring i cyberrymden.
Nåväl, efter en sommar upp och ner i Sverige, utan några speciella mål, ingen båt i sjön, försök att sälja densamma, alltså båten, så har jag i stället inför den allmänna ångesten som det innebär att ha 2 barn (barn och barn säger de), som skall bege sig till osunda miljöer i världen långt borta från faderns vakande öga, i stället försökt kanalisera livets allmänna beslutssvårigheter till att renovera ett kök. Det började bra med nedrivning av diverse saker och uppskruvandet av ett antal mycket tunga och stenhårda väggplattor, till att delvis kköra fast på en något sprucken, lagom äcklig skorstensmur, putsad och målad, men med betydligt ljusare utsikter för framtiden, ny färg, kakelplattor osv. Men då behövs en stabil grund att stå på, och innan den grunden infinner sig måste det gamla bort. Det gamla visar sig vara gjort enligt konstens alla regler och låter sig inte så lätt avlägsnas (känns det igen, man är som man är). Jag har nu ägnat en vecka åt att demolera den gamla putsen och komma ner till tegelstenarna på muren. Saknas nu en dag till, få bli efter helgen. Lungorna är beklädda med ett fint damm, som psserar genom mitt munskydd, näsan igenbeckad och ögonen kommer sannolikt att inom 2-3 dagar att vara inflammerade.
Egentligen borde jag åkt på upptaktsmöte för kören, det gör jag nästa vecka, det får gå som det gör med köket, färdigt innan jul är planen. Planen innehåler 15 olika moment, med a,b,c på varje moment, så det lär ta tid. Snart är det dags att bestämma sig hur det skall se, kakel vilken sort?, vilken färg på väggen, måla golvet eller ej, lister och tapeter, målning av skåp opch luckor. Jag blir matt. Det här skall ju vara kul, det kanske är det någonstans, efter avslutat kvällspass infinner sig en liten tillfredsställele, det är kanske för den man lever.
Innan kvällsjobbet tog jag mig en liten ridtur i skogen för att finna kantareller, hittade inga, men det gjorde jag å andra sidan igår. 2 liter kantareller i kylen.
Hej Stockholm, i morgon kommer vi ner och önskar alla lycka till inför höstens äventyr.