Lanzarote tur och retur

Så har då hela vår lill-stora familj varit på Lanzarote, en ö jag aldrig trodde att jag skulle resa till. Bara namnet låter som om att dit kan man inte åka, och inte till fritidsresors Blue village. Men det blev det, och det var bra. Inklämda i svinottan i ett fullpackat plan tog vi os söderut till värme, sol, lagom temp, joggning, middagar, sova, mycket sova, böcker, samtal, göra just inget, ta en kaffe, eller en glass, sen göra inget speciellt igen. Det var härligt. Här til vänster syns bloggaren med storsonen, njutandes av solnedgången uppe på en vulkanrestarurang. Till vänster nere den yngsta i klanen och till höger en tillfällig besökare. För övriga kort hänvisas till bloggarna lugnviksemma och lugnvikstora.

Drygt 10 ton koldioxid kostade resan, Anton har lovat att betala en avlat till DN:s koldioxidprojekt, som gör att man låter någon annan spara på koldioxiden, då man själv inte kan. Någon soprts dubbelmoral alltså, men det var härligt.

Många vulkaner såg vi, just inga träd alls, alla träd hade en lite slang kopplad till sig där de understundom fick sig en slurk av avsaltat havsvatten. Mer mobila organismer sågs vid diverse kaffeer, där det dracks i huvudsak cappuchino och en och annan öl.

Man hinner knappt åka förrän man är hemma igen där det vankas blåst, lite kyla, krattning, arbete och buffe-förberedelser inför kommande helgfestligheter.

Öppnade posten och nu skall det beslutas igen för femtioelfte gången om hur Kramfors centrum skall se ut. Järnvägen ovan jord, med diverse krångliga infrastrukturer och logistiska problem i det lilla centrumet, som förstör det invanda. Bäst vore nog att inte göra något speciellt, det vill säga att låta staden se ut som den gör och leva med 50 bomfällningar per dag. Alternativet, nedgrävning är till för drömmarna.

Nej, nu är det dags att diska, och justera pelletsförrådet. Det är viktigt också.