En resa i Västra

Bilnyckeln strejkar, eller rättare sagt det går inte att vrida runt tändningen på den gamle trotjänaren från 1995. Efter mjukare hanterande så ger låset efter och bilen stånkar igång. Åker de 17 km till samlingspunkten. Parkerar, lämnar in nycklarna på min gamla arbetsplats. 1 år sedan jag slutade. Man undrar om jag kommer tillbaka, men nej det blir nog inte så. Går ut igen och där kommer min skjuts.
Vi åker i den norrländska kylan, februari, mot västra Ångermanland och hinner under dagen att besöka 4 arbetsplatser, 4 enheter som träget jobbar och sliter med att fullfölja programmen, erbjuda de förebyggande åtgärder som anses vara bra att erbjuda, som uppnår en täckning på 98 % av sin målgrupp. Avstånden är långa mellan byarna i väster, vägarna är raka och mötena få. På 4 ställen samtalar vi med de människor som finns längsvägen på de platser vi valt att besöka. De vet vad de skall göra, de har gjort det i många år, och de uppskattar sitt arbete och blir säkerligen uppskattade. Säger man A i Stockholm så säger man A ute på dessa ställen också, inom 1 dygn. Säger man A till målgruppen så blir det A.
Det rör sig om barnavård och förebyggande barnavård. I länet finns ett nät av centraler tillgängliga för råd och insatser för barnen, kostnadsfritt, utnyttjas av alla (99%). Säger vi att nu skall barnen sova på rygg, så vet vi att budskapet via nätverket når ut till målgruppen inom 24 timmar. Det gäller att det vi säger är rätt, att förtroendet bibehålls. Det är därför vi reser runt idag för att samtala om detta, att kanalerna hålls öppna, att det vi tänker på når fram. Det verkar vara så.
I Långsele en pizza på träffpunkten, i Ramsele är det kallt, i Junsele bor det också människor och vägen hem är ganska lång. Isiga vägar, sömniga ögon, noteringar i en anteckningsbok.
Vid träffpunkten är bilen nådig och trasslar inte, jag kommer hem efter 10 timmars resa i tjänsten i västra Ångermanland.

Pannan tjuter därhemma, vill ha mat, börjar ta slut. Efter matning är det lugnt.