Torsdagar är det körsång. Som nybliven icke-medlem i svenska kyrkan har jag sedan i höstas gått med i en kyrkokör, som har mer än 100 år på nacken och där de flesta varit med i en massa år och redan kan alla sånger. Under körledarnas entusiastiska ledning drivs framåt genom notraderna, och det är märkligt hur bra det känns då även jag börjar få till det och inte missar alltför många toner. Efter uppsjungning och några notblad försvinner vardagen och sången står i centrum, rösten, rösterna och stämmorna som anpassas till varandra. En kollektiv upplevelse. Var och en bidrar efter bästa förmåga och de kollektiva resultatet räknas. Detta måste vara endorfinhöjande, jag känner mig lätt om hjärtat och sången lenar.
Vi har sjungit både här och där, det tränas för diverse aktiviteter och varje vecka nya sånger, knappt börjar jag få kläm på en så är det till att byta. Det är nyttigt.
Idyll? Ja. På landet i Noraland, kyrkokör, entusiastiska ledare, på mörka vägar färdas vi till ett gemensamt möte i sång under 2 timmar, sedan åter ut i världen och sedan träffas vi nästa vecka igen.
I slutet av 2006 kom en man från Bollsta med kamera och ville filma oss. Han behövde en kör som sjöng aaaaaahhhh...., det skulle vara med i en musikvideo för artisten Pernilla Andersson. Vi aaa..de i 30 minuter i mörkret i kylan, upplysta av billyktor och såg fram mot resultatet. Videon har kommit, men ingen kör var med, inget aaande...Så kan det gå.
62-årig pappa. Gift med Ann 4 barn, 3 barnbarn
torsdag 1 februari 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kul att du har en blogg. BRa är detn också. Keep it up!
En blogg och itne bara en blogg, en bra blogg...
gött
jag ska tipsa min egen bohemmamma
Hej ska du inte uppdatera lite!
Skicka en kommentar