Slutet av mars

I slutet av mars, om man befinner sig i Skåne, och vandrar någonstans ut mot Bjärehalvön, i någon skogsbacke, så kan man se en sån här blomma, backsippa. Nu är jag inte där, vandrar inte utåt Bjärehalvön, i någon skogsbacke, och ser heller inte någon backsippa. Det gjorde jag för 2 år sedan. Tänk vad tiden går! Tänk vad många blommor som blommat sedan dess. Minnet förstärks av kortet och finns kanske kvar på grund av kortet. Alla andra backsippor då? Dom kommer jag inte ihåg, fast jag såg dom. Vad är det mer vi iakttar och kommer ihåg och glömmer. Jag känner en man som kommer ihåg allt. Allt är lika viktigt och påträngande, fast det hände kanske för 10 år sedan. Minnena för honom verkar alla lika starka och inga repliker och meningsbyten har han glömt. Han har Aspberger. Själv har jag glömt alltför många konversationer, möten och människor. Sånt är livet. "Så kan det gå." (citat Kurt Vonnegut).

Jag kommer fortfarande ihåg att det var vackert väder igår. Jag åkte mina skidor utefter älven, mot väster, upp mot Köja, vände och med solen i ansiktet tillbaks till hemmet, utefter älven rundar Hallstanäs och träffar ett grannpar, som skall ut och fika. åker hem över vägen, tar dock av mig skidorna vid vägpassagen, kommer hem, dricker kaffe, blir ombedd av Tora att rida Rökkvi, åker över till stallet, sadlar och lufsar över den isbetäckta varma älven till andra sidan, travar mot Sörviken, vidare mot Bjärtrå, rundar kyrkan och sedan tillbaks igen. Hästen något svettig, åker hem, duschar byter om, tottar på Anns bursit, hinner inte äta middag, åker till Babelsberg och ser på en pjäs av Lorca-blodsbröllop, där är dottern, vi åker hem efteråt, ser en dålig film på TV som jag sett tidigare, skäller på dottern, betalar räkningar på nätet, läser om Europa efter andra världskriget och somnar sedan. Tänk va man kan komma ihåg, så här dagen efter.