Varvet

Ett varv runt Göteborg, 21 km. Efter 2 dagars kurs i intermediärmetabolismens sjukdomar, vaknade jag på lördag morgon, kravlade mig upp från den tillfälliga lägerplatsen på sonens studentlägenhetsgolv. I jämhöjd med dammråttorna hade jag tillbringat de senaste 6 timmarna. Kvällen innan hade vi fulländad kolhydratladdningn med pasta på pizzeria, och filmen Hata Göteborg på Filmstaden.
Lördag förmiddag fortsatte i uppladdningens tecken, med ett antal smörgåsar och te, följt av gröt och ägg. Även sonen kravlade sig upp och drog efter matintaget iväg till Nato-demonstration, cyklandes. Själv släntrade jag ner på stan, vid 13-tiden komplettering med en stor kaffe och kolhydratstinn bulle, Gänget från norr dök upp och det fotades vid Poseidon, sedan avfärd till Slottsskogen. Där samlas nu en mäktig skara, 31.000 personer som samtliga tänkt sig runt Göteborg.
Trasslar mig så småningom fram till min startgrupp, nr 5, som innehöll 3000 andra personer, varva jag känner en person, som jag inte vet var den är. Vi fållas som ystra får fram mot startlinjen, det smäller 100 meter framför, starten har gått, traskar fram mot tidtagningslinjen, varefter fötterna börja springa på alla 3000. En flod drar fram genom slottsskogen, uppför backar och nedför, ner mot stan och och ut mot Älvsborgsbron. Försöker ligga i vänster fil för att underlätta passage, men det är svårt att hålla jämt tempo. Det går ganska lätt, Älvsbrogsbrons långa uppåtstigning går hyfsat och jag avancerar i gruppen, men stöter på lite mer svårforcerad grupp i form av 1500 Volvo-arbetare, som startade innan. Vätskekontrollerna ligger tätt och plikttroget försöker jag dricka på alla ställen, tills det blir magknip, övervätskningrisk alltså. Orkestrar spelar här och där och det hejas på olika håll. Underbart väder och det känns faktiskt som något av en plågsam njutning att befinna sig i denna kollektiva massa av människor som alla sysslar med samma sak, att ta sig tillbaks till starten men efter en omväg på 21 km.
Snart väntar GötaÄlvbron, kommer ihåg från föregående gång att promenerandet var här väldigt nära. Men inte i år, det gick bra, flåsandes men utan helt utmattade ben börjar det luta utför. Ormen snurrar sig genomNordstan och vänder upp mot Avenyn och det sega motlutet upp mot Poseidon. Svårt med tempoökningar, fastnar i en grupplunk, lyssnar på flåsandena i omgivningen. Ofta springer mn med några, ibland blir det avstånd, ibland springer man om, ibland blir jag omsprungen, men ungefär samma personer håller samma fart som jag. 4 km kvar, inte mycket till spurt i långlutet upp mot Slottskogsvallen, men det går riktigt bra, och jag landar väl framme på en tid som jag känner mig klart nöjd med, dock slagen av sonen med 1o minuter, honom såg jag överhuvudtaget aldrig till, inte förrän efteråt.
Jag gillar nog att springa, tror jag, åtminstone just för tillfället, det är svårt att låta bli. Det finns 31000 andra som jag gissar tänker ungefär på samma sätt.