62-årig pappa. Gift med Ann 4 barn, 3 barnbarn

onsdag 3 oktober 2007

Att komma till Sverige

Ikväll sitter jag och knåpar med ett förslag till hur flyktingar skall tas emot i vårt landsting. Dvs hur mycket sjukvård och undersökningar de skall erbjudas. Nu är det inte så att alla människor i det avseendet behandlas lika, nej människor sorteras utifrån det sk flyktingstatus de har. Man kan vara asylsökande, då gäller en sepciell lagstiftning, man kan vara kvotflykting, då har man rätt till det mesta, man kan vara anhörigflykting, då får man uppehållstillstånd, och man kan vara gömd flykting, då har man inte mycket att säga till om, eller kräva.

I dessa dagar kommer många ensamma barn till vårt land. I huvudsak från jordens krigshärdar, Irak, Afghanistan och Somalia. Familjerna skrapar ihop pengar, skuldsätter sig och betalar människosmugglare för att deras söner i huvudsak skall komma från landets krig (där de riskerar att bli soldater, upptagna i miliser, eller dödade). På slingriga vägar reser en ström av ungdomar med bil, flyg, båt mot Europa. Många tar vägen via Turkiet, passerar Bosporen, in via Grekland, med bil eller annan transport alltmer norröver, för att till slut hamna i Sverige. Där ansöker de om asyl. Resan är avslutad. Ensamma i främmande land, med osäker identitet tilldelas de ett personnummer, eller har med sig ett som förhoppningsvis stämmer med åldern. Från en kultur till en annan, utan information om vad som händer därhemma. Sedan placeras de i slussar, där de skall vara bara en kort tid, men oftast blir kvar en ganska lång tid, så att de hinner vänja sig vid sin nya bostadsort. Dessa slussar ligger oftast nära de stora städerna eller i dessa. Efter veckor så placeras de ut i boenden ute i kommunerna. Ännu ett uppbrott, som skapar oro och förvirring. Sedan vidtar asylprocessen där deras historia skall nagelfaras, om de har skäl att vara här eller inte. Jag tror inte att någon frivilligt utan att frukta för sitt liv, väljer att lämna sin familj och den miljö där man växt upp, för att ensam leva i ett annat land. De gör detta för att de fruktar för sina liv, för att de inte har så många val kvar, och för att familjerna vill att deras tonårsbarn skall överleva och få ett bättre liv än terrorns och krigets verklighet.

Asylprocessen och väntan är jobbig, de psykosomatiska besvären blommar med magont, yrsel, huvudvärk och sömnbesvär. De som efter månader får besked om PUT (uppehållstillstånd) kan äntligen slappna av, börja bygga upp sin trygghet och fortsätta sina liv. Den lättnad som de ger uttryck för är påtaglig och tryggheten som så sakta börjar infinna sig är den bästa boten mot all oro och ångest som plågat dem.

Vad har vi för rätt att egentligen hindra människor att komma hit?

1 kommentar:

Anonym sa...

Den rätten har vi inte överhuvudtaget.