Rökkvi och jag (till vä).

Natur, skidor, ghetto och klimat

En lördag i april ligger isen på Ångermanälven, fast is enligt sjörapporten. -15 grader och relativt vindstilla. Första älvturen denna vinter. Jag tänker på vilken förmån det är att kunna spänna på sig skidorna och bara dra iväg nerför lägdan och glida ut på isen. Jag strävar ut efter fjärden, passerar gamla bryggor från en gången industriera. Under mig finns kvicksilvret och fiberbankarna. Bryggorna strävar också ner mot botten. Det var 40 år sedan någon massabåt la till vid denna brygga. Naturen håller långsamt på att läka de sår som skogskapitalet åsamkade älvdalen. Jag följer skoterspåren (känner en liten tacksamhet för detta, även om skotrarna nog kan utsorteras, som mänskliga transportfordon. De skapar mest dålig kondition och spär på ett meningslöst sätt på koldioxidöverskottet i atmosfären).
Halverad befolkning på 50 år. Ja så kan det gå. Det är i alla fall vackert, fridfullt och njutbart att kunna ta del av naturen, nu när det äntligen blev vinter.
Efter skidturen rund halvudden så for jag till vårt inhysningsstall, dvs där vi hyser in våra hästar. Jag fick lov att rida vår 15-åring Rökkvi (som annars mest befinner sig i hårdträning och finslipning av gångarter genom Toras försorger), och vi travade iväg efter skogsväg och genom skog , pulsade i snö och galloperade på snötäckt åker. Kan man klaga, nej knappast. Även om jag ändå har en tendens till detta, men inte denna dag.
Kylande har varit bitande i helgen kring -20 grader, vem bryr sig, jo den som vill vara ute. Läst en del förintelselitteratur. Jerzy Einhorns memoarer, sett Ninas resa (hans fru), deras överlevnad genom åren 39-45. Han beskriver så väl det successivt tilltagande förtrycket mot judarna från 30-talet fram till förintelseprocessen. Anpassningen, gör vi bara det, så lämnar de oss säkert i fred, inflyttningen i ghetton (nu får vi nog vara i fred), inrättandet av judiska råd och judisk polis, den egna judiska administrationen, som ett hjälpmedel för den nazistiska planen. Den ständiga anpassningen, som en överlevnadsstrategi, som inte i slutändan fungerade för 80-90 % av den judiska befolkningen. Vad är det som förmår människor att överleva, vad är det som förmår människor (läs den tyska nazistiska nationen) att iscensätta detta?
Samtidigt finns det paralleller till dagens Palestina, som kan betraktas som ghettoliknande, den palestinska befolkningen instängd, med allt mer beskurna rättigheter, med allt mindre möjligheter till överlevnad. Lebensraum i Tyskland och bosättningar i Palestina, har de samma mänskliga (klanskyddande) bakgrund?
Jimmy Carter i USA har blivit anklagad för att vara antisemit då han försökt beröra dessa svåra frågor, men han hävdar visst fortfarande att han har rätt, ett 15-tal av hans medarbetare har avgått (vill inte bli anklagade för att vara antisemiter).
Vägen framåt ligger inte i konfrontation, utan i dialog. Make peace not war.

En sista reflektion - om klimatet. Vägen framåt här ligger inte i fortsatt tillväxt, utan en omdefiniering av ordet tillväxt. Det finns bara en väg framåt - dvs drastiskt minskad fossil konsumtion, detta innebär i dagsläget begränsning av resande. En flygresa för en person till New York tor medför ett CO2 utsläpp som är lika stort som de utsläpp en normalstor villa producerar på ett år. Vad drar vi för slutsatser? Alla vet, men ingen vill börja.

Tora närmar sig körkortet, beställt tid för teoriprov om ett par veckor. Jag ser fram mot självkörande dotter. Anton verkar ha fått ordning på sin dator i Göteborg, och Emma tänker skriver sin C-uppsats själv.

Igår mockades det i stallet. Glömde fylla på vatten i hagen och fick återvända efter någon kilometer. Tillbaka i hagen, så samlas hästarna och tittar anklagande på mig och vattentunnan som var tom. 10 hinkar senare och ett antal hästklunkar tuggar de hö som vanligt, förvissade om att vattentunnan är full. -18 grader, jag ville inte rida, hästarna blev inte ledsna för det. Att kunna rida när man vill är en förmån.

På jobbet

Idag är en lugn dag på jobbet. Ute är vintern intensiv. Morgonen var vacker med en röd horisont som speglade sig mot Höga-Kusten-bron, på väg till residensstaden Härnösand. I bilen samtal kring Svanöspörsmål: Dynäs II, strandsanering, arsenik och markgifter i största allmänhet. Satt och funderade på våra lokala katastrofer på andra sidan älven: fiberbankar och kvicksilverkoncentrat på bottnarna utanför Hallsta. En verksamhet som upphörde för 50 år sedan, men som fortfarande förgiftar naturen. Vad är väl detta mot vad som vi håller på med nu. Arbetslivet som kräver transporter och koldioxidutsläpp, alltför tillväxtens skull. Vilken tillväxt? Inte av våra gemensamma resurser och de som är ändliga.

Detta är en debutblogg. 3 av mina 4 barn har egna bloggar som jag då och då studerar. Kanske dags att pröva detta även för en äldre person.