Att ta ned flaggstång

En 19 meter lång flaggstång som lutar efter en storm är antagligen rutten. Den lutar åt ett håll som vid fall hotar att förstöra ett växthus (i sig själv också fallfärdigt efter 25 års trogen tomattjänst). Vad gör man? Jo ringer flaggstångstillverkaren i trakten och undrar, vad en ny kan tänkas kosta och hur tar man egentligen ner den gamla. Vips så är han här och innan jag ens hunnit hem är den nere, på sidan om växthuset. Är linan hel, så kan man hissa upp ett rep och helt enkelt dra ikull flaggstången åt rätt håll. Krossad glasknopp var allt. Nu uppsågad och staplad som ved. Nästa gång jag träffar på en flaggstång som är rutten kanske jag fixar det själv, det tar ungefär 50 år för den att ruttna.

60 år

Så var den här, dagen 60 år. Känns ungefär som i går som 59 +. Man vänjer sig. Medelåldern är förbi, jag tror att gränsen går vid 60, eller är det 65. Jag har en son i yngre medelåldern, dvs 35 +, samt 2 barn i 20 + åldern och en nyss avslutad tonåring (18+). Tydligen har jag blivit lite sifferfixerad, så någon betyder det väl att jag passerat 60. 5 år kvar till pension, men det skall jag inte tänka på, för då börjar surdegstillvaron, då man tjatar om hur man gjorde förr, och att det dom nu försöker göra, det gjorde jag både på 70- och 80-talet och det gick inte då heller.

Övergången har firats som sig bör, med resa med barnaskaran, barn-barn, svärdotter (om man nu får kalla henne det) och Ann (=fru) till Lanzarote, ett ställe som jag alltid tyckt verkar helt omöjligt att resa till, för sån är jag då verkligen inte, men det var jag. Det var riktigt schysst faktiskt, se föregående.

Veckan som gått har ägnats åt matpreparationer och avslutades igår med en stilenligt fest, öppet hus, där vi åt, där jag för en stund stod i centrum, och blev uppvaktad. Det var roligt, trevligt och precis lagom för en 60-åring. Vi sjöng också, våra gamla låtar, Ann tyckte det sjöngs för långsamt, men alla har ju glasögon för att läsa de gamla välkända sångerna börjar alltmer få karaktären av svenska kyrkans psalmsjungande.

Dagen har ägnats åt uppstädning inne och ute, lånade Svantes släp och drog iväg med 7 lass sly till byns valborgsbål, inspekterade den allt mer havererade flaggstången, och undrar lite förskräckt hur man tar ner en flaggstång som lutar mot växthuset och hotar att brytas sönder, om man petar i den. Hur får man den att inte falla mot växthuset? Hoppas det inte blåser de närmaste dagarna.

Lanzarote tur och retur

Så har då hela vår lill-stora familj varit på Lanzarote, en ö jag aldrig trodde att jag skulle resa till. Bara namnet låter som om att dit kan man inte åka, och inte till fritidsresors Blue village. Men det blev det, och det var bra. Inklämda i svinottan i ett fullpackat plan tog vi os söderut till värme, sol, lagom temp, joggning, middagar, sova, mycket sova, böcker, samtal, göra just inget, ta en kaffe, eller en glass, sen göra inget speciellt igen. Det var härligt. Här til vänster syns bloggaren med storsonen, njutandes av solnedgången uppe på en vulkanrestarurang. Till vänster nere den yngsta i klanen och till höger en tillfällig besökare. För övriga kort hänvisas till bloggarna lugnviksemma och lugnvikstora.

Drygt 10 ton koldioxid kostade resan, Anton har lovat att betala en avlat till DN:s koldioxidprojekt, som gör att man låter någon annan spara på koldioxiden, då man själv inte kan. Någon soprts dubbelmoral alltså, men det var härligt.

Många vulkaner såg vi, just inga träd alls, alla träd hade en lite slang kopplad till sig där de understundom fick sig en slurk av avsaltat havsvatten. Mer mobila organismer sågs vid diverse kaffeer, där det dracks i huvudsak cappuchino och en och annan öl.

Man hinner knappt åka förrän man är hemma igen där det vankas blåst, lite kyla, krattning, arbete och buffe-förberedelser inför kommande helgfestligheter.

Öppnade posten och nu skall det beslutas igen för femtioelfte gången om hur Kramfors centrum skall se ut. Järnvägen ovan jord, med diverse krångliga infrastrukturer och logistiska problem i det lilla centrumet, som förstör det invanda. Bäst vore nog att inte göra något speciellt, det vill säga att låta staden se ut som den gör och leva med 50 bomfällningar per dag. Alternativet, nedgrävning är till för drömmarna.

Nej, nu är det dags att diska, och justera pelletsförrådet. Det är viktigt också.