Att knacka ner putsen på en mur

Det var länge sedan det var något inlägg på denna usla sida. Har bara inte känt för att kommentera livet, och känner väl inte för det nu heller. Vissa publicerar sig jämt och ständigt, kan vara kul att läsa, de kanske reflekterar mer, eller upplever sina upplevelser som unika, eller kanske så allmängiltiga att det har bäring i cyberrymden.
Nåväl, efter en sommar upp och ner i Sverige, utan några speciella mål, ingen båt i sjön, försök att sälja densamma, alltså båten, så har jag i stället inför den allmänna ångesten som det innebär att ha 2 barn (barn och barn säger de), som skall bege sig till osunda miljöer i världen långt borta från faderns vakande öga, i stället försökt kanalisera livets allmänna beslutssvårigheter till att renovera ett kök. Det började bra med nedrivning av diverse saker och uppskruvandet av ett antal mycket tunga och stenhårda väggplattor, till att delvis kköra fast på en något sprucken, lagom äcklig skorstensmur, putsad och målad, men med betydligt ljusare utsikter för framtiden, ny färg, kakelplattor osv. Men då behövs en stabil grund att stå på, och innan den grunden infinner sig måste det gamla bort. Det gamla visar sig vara gjort enligt konstens alla regler och låter sig inte så lätt avlägsnas (känns det igen, man är som man är). Jag har nu ägnat en vecka åt att demolera den gamla putsen och komma ner till tegelstenarna på muren. Saknas nu en dag till, få bli efter helgen. Lungorna är beklädda med ett fint damm, som psserar genom mitt munskydd, näsan igenbeckad och ögonen kommer sannolikt att inom 2-3 dagar att vara inflammerade.
Egentligen borde jag åkt på upptaktsmöte för kören, det gör jag nästa vecka, det får gå som det gör med köket, färdigt innan jul är planen. Planen innehåler 15 olika moment, med a,b,c på varje moment, så det lär ta tid. Snart är det dags att bestämma sig hur det skall se, kakel vilken sort?, vilken färg på väggen, måla golvet eller ej, lister och tapeter, målning av skåp opch luckor. Jag blir matt. Det här skall ju vara kul, det kanske är det någonstans, efter avslutat kvällspass infinner sig en liten tillfredsställele, det är kanske för den man lever.
Innan kvällsjobbet tog jag mig en liten ridtur i skogen för att finna kantareller, hittade inga, men det gjorde jag å andra sidan igår. 2 liter kantareller i kylen.
Hej Stockholm, i morgon kommer vi ner och önskar alla lycka till inför höstens äventyr.

Varvet

Ett varv runt Göteborg, 21 km. Efter 2 dagars kurs i intermediärmetabolismens sjukdomar, vaknade jag på lördag morgon, kravlade mig upp från den tillfälliga lägerplatsen på sonens studentlägenhetsgolv. I jämhöjd med dammråttorna hade jag tillbringat de senaste 6 timmarna. Kvällen innan hade vi fulländad kolhydratladdningn med pasta på pizzeria, och filmen Hata Göteborg på Filmstaden.
Lördag förmiddag fortsatte i uppladdningens tecken, med ett antal smörgåsar och te, följt av gröt och ägg. Även sonen kravlade sig upp och drog efter matintaget iväg till Nato-demonstration, cyklandes. Själv släntrade jag ner på stan, vid 13-tiden komplettering med en stor kaffe och kolhydratstinn bulle, Gänget från norr dök upp och det fotades vid Poseidon, sedan avfärd till Slottsskogen. Där samlas nu en mäktig skara, 31.000 personer som samtliga tänkt sig runt Göteborg.
Trasslar mig så småningom fram till min startgrupp, nr 5, som innehöll 3000 andra personer, varva jag känner en person, som jag inte vet var den är. Vi fållas som ystra får fram mot startlinjen, det smäller 100 meter framför, starten har gått, traskar fram mot tidtagningslinjen, varefter fötterna börja springa på alla 3000. En flod drar fram genom slottsskogen, uppför backar och nedför, ner mot stan och och ut mot Älvsborgsbron. Försöker ligga i vänster fil för att underlätta passage, men det är svårt att hålla jämt tempo. Det går ganska lätt, Älvsbrogsbrons långa uppåtstigning går hyfsat och jag avancerar i gruppen, men stöter på lite mer svårforcerad grupp i form av 1500 Volvo-arbetare, som startade innan. Vätskekontrollerna ligger tätt och plikttroget försöker jag dricka på alla ställen, tills det blir magknip, övervätskningrisk alltså. Orkestrar spelar här och där och det hejas på olika håll. Underbart väder och det känns faktiskt som något av en plågsam njutning att befinna sig i denna kollektiva massa av människor som alla sysslar med samma sak, att ta sig tillbaks till starten men efter en omväg på 21 km.
Snart väntar GötaÄlvbron, kommer ihåg från föregående gång att promenerandet var här väldigt nära. Men inte i år, det gick bra, flåsandes men utan helt utmattade ben börjar det luta utför. Ormen snurrar sig genomNordstan och vänder upp mot Avenyn och det sega motlutet upp mot Poseidon. Svårt med tempoökningar, fastnar i en grupplunk, lyssnar på flåsandena i omgivningen. Ofta springer mn med några, ibland blir det avstånd, ibland springer man om, ibland blir jag omsprungen, men ungefär samma personer håller samma fart som jag. 4 km kvar, inte mycket till spurt i långlutet upp mot Slottskogsvallen, men det går riktigt bra, och jag landar väl framme på en tid som jag känner mig klart nöjd med, dock slagen av sonen med 1o minuter, honom såg jag överhuvudtaget aldrig till, inte förrän efteråt.
Jag gillar nog att springa, tror jag, åtminstone just för tillfället, det är svårt att låta bli. Det finns 31000 andra som jag gissar tänker ungefär på samma sätt.

Att ta ned flaggstång

En 19 meter lång flaggstång som lutar efter en storm är antagligen rutten. Den lutar åt ett håll som vid fall hotar att förstöra ett växthus (i sig själv också fallfärdigt efter 25 års trogen tomattjänst). Vad gör man? Jo ringer flaggstångstillverkaren i trakten och undrar, vad en ny kan tänkas kosta och hur tar man egentligen ner den gamla. Vips så är han här och innan jag ens hunnit hem är den nere, på sidan om växthuset. Är linan hel, så kan man hissa upp ett rep och helt enkelt dra ikull flaggstången åt rätt håll. Krossad glasknopp var allt. Nu uppsågad och staplad som ved. Nästa gång jag träffar på en flaggstång som är rutten kanske jag fixar det själv, det tar ungefär 50 år för den att ruttna.

60 år

Så var den här, dagen 60 år. Känns ungefär som i går som 59 +. Man vänjer sig. Medelåldern är förbi, jag tror att gränsen går vid 60, eller är det 65. Jag har en son i yngre medelåldern, dvs 35 +, samt 2 barn i 20 + åldern och en nyss avslutad tonåring (18+). Tydligen har jag blivit lite sifferfixerad, så någon betyder det väl att jag passerat 60. 5 år kvar till pension, men det skall jag inte tänka på, för då börjar surdegstillvaron, då man tjatar om hur man gjorde förr, och att det dom nu försöker göra, det gjorde jag både på 70- och 80-talet och det gick inte då heller.

Övergången har firats som sig bör, med resa med barnaskaran, barn-barn, svärdotter (om man nu får kalla henne det) och Ann (=fru) till Lanzarote, ett ställe som jag alltid tyckt verkar helt omöjligt att resa till, för sån är jag då verkligen inte, men det var jag. Det var riktigt schysst faktiskt, se föregående.

Veckan som gått har ägnats åt matpreparationer och avslutades igår med en stilenligt fest, öppet hus, där vi åt, där jag för en stund stod i centrum, och blev uppvaktad. Det var roligt, trevligt och precis lagom för en 60-åring. Vi sjöng också, våra gamla låtar, Ann tyckte det sjöngs för långsamt, men alla har ju glasögon för att läsa de gamla välkända sångerna börjar alltmer få karaktären av svenska kyrkans psalmsjungande.

Dagen har ägnats åt uppstädning inne och ute, lånade Svantes släp och drog iväg med 7 lass sly till byns valborgsbål, inspekterade den allt mer havererade flaggstången, och undrar lite förskräckt hur man tar ner en flaggstång som lutar mot växthuset och hotar att brytas sönder, om man petar i den. Hur får man den att inte falla mot växthuset? Hoppas det inte blåser de närmaste dagarna.

Lanzarote tur och retur

Så har då hela vår lill-stora familj varit på Lanzarote, en ö jag aldrig trodde att jag skulle resa till. Bara namnet låter som om att dit kan man inte åka, och inte till fritidsresors Blue village. Men det blev det, och det var bra. Inklämda i svinottan i ett fullpackat plan tog vi os söderut till värme, sol, lagom temp, joggning, middagar, sova, mycket sova, böcker, samtal, göra just inget, ta en kaffe, eller en glass, sen göra inget speciellt igen. Det var härligt. Här til vänster syns bloggaren med storsonen, njutandes av solnedgången uppe på en vulkanrestarurang. Till vänster nere den yngsta i klanen och till höger en tillfällig besökare. För övriga kort hänvisas till bloggarna lugnviksemma och lugnvikstora.

Drygt 10 ton koldioxid kostade resan, Anton har lovat att betala en avlat till DN:s koldioxidprojekt, som gör att man låter någon annan spara på koldioxiden, då man själv inte kan. Någon soprts dubbelmoral alltså, men det var härligt.

Många vulkaner såg vi, just inga träd alls, alla träd hade en lite slang kopplad till sig där de understundom fick sig en slurk av avsaltat havsvatten. Mer mobila organismer sågs vid diverse kaffeer, där det dracks i huvudsak cappuchino och en och annan öl.

Man hinner knappt åka förrän man är hemma igen där det vankas blåst, lite kyla, krattning, arbete och buffe-förberedelser inför kommande helgfestligheter.

Öppnade posten och nu skall det beslutas igen för femtioelfte gången om hur Kramfors centrum skall se ut. Järnvägen ovan jord, med diverse krångliga infrastrukturer och logistiska problem i det lilla centrumet, som förstör det invanda. Bäst vore nog att inte göra något speciellt, det vill säga att låta staden se ut som den gör och leva med 50 bomfällningar per dag. Alternativet, nedgrävning är till för drömmarna.

Nej, nu är det dags att diska, och justera pelletsförrådet. Det är viktigt också.

Slutet av mars

I slutet av mars, om man befinner sig i Skåne, och vandrar någonstans ut mot Bjärehalvön, i någon skogsbacke, så kan man se en sån här blomma, backsippa. Nu är jag inte där, vandrar inte utåt Bjärehalvön, i någon skogsbacke, och ser heller inte någon backsippa. Det gjorde jag för 2 år sedan. Tänk vad tiden går! Tänk vad många blommor som blommat sedan dess. Minnet förstärks av kortet och finns kanske kvar på grund av kortet. Alla andra backsippor då? Dom kommer jag inte ihåg, fast jag såg dom. Vad är det mer vi iakttar och kommer ihåg och glömmer. Jag känner en man som kommer ihåg allt. Allt är lika viktigt och påträngande, fast det hände kanske för 10 år sedan. Minnena för honom verkar alla lika starka och inga repliker och meningsbyten har han glömt. Han har Aspberger. Själv har jag glömt alltför många konversationer, möten och människor. Sånt är livet. "Så kan det gå." (citat Kurt Vonnegut).

Jag kommer fortfarande ihåg att det var vackert väder igår. Jag åkte mina skidor utefter älven, mot väster, upp mot Köja, vände och med solen i ansiktet tillbaks till hemmet, utefter älven rundar Hallstanäs och träffar ett grannpar, som skall ut och fika. åker hem över vägen, tar dock av mig skidorna vid vägpassagen, kommer hem, dricker kaffe, blir ombedd av Tora att rida Rökkvi, åker över till stallet, sadlar och lufsar över den isbetäckta varma älven till andra sidan, travar mot Sörviken, vidare mot Bjärtrå, rundar kyrkan och sedan tillbaks igen. Hästen något svettig, åker hem, duschar byter om, tottar på Anns bursit, hinner inte äta middag, åker till Babelsberg och ser på en pjäs av Lorca-blodsbröllop, där är dottern, vi åker hem efteråt, ser en dålig film på TV som jag sett tidigare, skäller på dottern, betalar räkningar på nätet, läser om Europa efter andra världskriget och somnar sedan. Tänk va man kan komma ihåg, så här dagen efter.

Ridning i Ådalen

Stella och Adam testar på hur det är att vara ryttare. Det går alldeles utmärkt. Snälla hästar som lydigt går runt och inte ställer till något ofog. Tänk va härligt det kan vara på en hästrygg, en vacker lördag i mars.