Fullmäktige

Årets första fullmäktige. 9:e året jag är med. Det finns de som suttit där sedan 70-talet. Utgången är given, det blir som majoriteten vill. Först avhålls en allmänpolitisk debatt : den är allmän, dvs till intet förpliktigande. Vi redogör för våra värdegrunder, jag hävdar solidaritetens betydelse för samhället och dess grundvalar. Utan solidaritet, ingen rättvisa. Åt var och en efter hans behov, av var och en efter hans förmåga. Den nya tiden säger något annat: Ut och jobba, sluta fuska, du får väl flytta, vi sänker bidragen. Åt var och en efter hans förmåga, av var och en för vissa över deras förmåga. De lokala borgerliga har svårt att försvara regeringens nya initiativ, som lokalpolitiker ser man konsekvenserna: nedlagda +jobb, Återvinningen dras ner, stängs, minskade statliga bidrag till vuxenutbildning, mm. Det är arbetslinjen som gäller. Avflyttningen kommer att påskyndas. Kanske lika så gott det? Mindre belastning på naturen, vi får börja om här. Det blir lättare att uppnå koldioxidreduktion och klimatbalans i kommunen med färre individer och nedstängda industrier.
Märkliga diskussioner och märkliga voteringar. Man reserverar sig, det är ett sätt att märkas för den som ej kan besluta.
Vi behöver samtala: hur skall vi få vårt samhälle ekologiskt och hållbart. Vad är en klimatneutral hemvård? Hur ser en koldioxidreducerande socialtjänst ut? Hur kommer gatukontoret att kunna utvecklas för att vara i balans med naturen? Kan man överhuvudtaget tillåta skootrar (stavas det med 2 O, tveksamt)? Ja det finns mycket att fundera på inför framtiden.

Sommarmiddag, pannrengöring och dubbeldäckare

En bild från i somras. Festmiddag på sjön. Potatissallad, kassler, vin och tomater och en liten ostbit, avslutas med snabbkaffe. Läckert. Hur många mil har den här enkla födan färdats i världen innan den hamnade i våra magar?

Men visst blir jag sugen att fram mot sommaren slänga ett getöga på vår gamla båt, kanske börja skrapa och täta och få motorn i trim ännu en säsong? Är det någon som är intresserad?

Många grejer-mycket att hålla ordning på, mycket att underhålla. I går kväll var det veckans pannrengöring. Då röklukten börja göra sig påmind i källaren, finns det ingen återvändo. Stänga av pannan, låta eldstraden svalna, glöden falna. Upp med luckor och spjäll, ion med skrapor och spadar, ut med aska, dammsugning, rengöring, renblåsning. Sedan knacka koks i brännskålen, fila kanalerna, rengöra dioderna, in med ny pellets och tänd på. Då glöden lyser stark, slås brännaren igång och sedan in med allt i pannan, stäng och förslut systemet och håll tummarna för att allt fungerar, vilket det gör. Äntligen lite frid ännu en vecka. I kväll är det filmstudio om en man som red 1000 mil, det får bli nästa projekt.

Han håller dubbeldäckaren i handen, pappan har tagit på honom overallen, han gråter hjärtskärande. Vad har hänt? Min lille patient som var här på kontroll, och alla proverna som vi ville ta. Hade det blivit något fel, gjorde det ont? Nej, glad och lycklig hela tiden, proverna gick som en dans, inte ett pip, men han hade fått syn på vår dubbeldäckare från London, så fin och riktig, en riktig leksak. Han vill ha den, får hålla den, men vill ta hem den. Det får han inte, andra barn vill också hålla i den, leka med den.

En resa i Västra

Bilnyckeln strejkar, eller rättare sagt det går inte att vrida runt tändningen på den gamle trotjänaren från 1995. Efter mjukare hanterande så ger låset efter och bilen stånkar igång. Åker de 17 km till samlingspunkten. Parkerar, lämnar in nycklarna på min gamla arbetsplats. 1 år sedan jag slutade. Man undrar om jag kommer tillbaka, men nej det blir nog inte så. Går ut igen och där kommer min skjuts.
Vi åker i den norrländska kylan, februari, mot västra Ångermanland och hinner under dagen att besöka 4 arbetsplatser, 4 enheter som träget jobbar och sliter med att fullfölja programmen, erbjuda de förebyggande åtgärder som anses vara bra att erbjuda, som uppnår en täckning på 98 % av sin målgrupp. Avstånden är långa mellan byarna i väster, vägarna är raka och mötena få. På 4 ställen samtalar vi med de människor som finns längsvägen på de platser vi valt att besöka. De vet vad de skall göra, de har gjort det i många år, och de uppskattar sitt arbete och blir säkerligen uppskattade. Säger man A i Stockholm så säger man A ute på dessa ställen också, inom 1 dygn. Säger man A till målgruppen så blir det A.
Det rör sig om barnavård och förebyggande barnavård. I länet finns ett nät av centraler tillgängliga för råd och insatser för barnen, kostnadsfritt, utnyttjas av alla (99%). Säger vi att nu skall barnen sova på rygg, så vet vi att budskapet via nätverket når ut till målgruppen inom 24 timmar. Det gäller att det vi säger är rätt, att förtroendet bibehålls. Det är därför vi reser runt idag för att samtala om detta, att kanalerna hålls öppna, att det vi tänker på når fram. Det verkar vara så.
I Långsele en pizza på träffpunkten, i Ramsele är det kallt, i Junsele bor det också människor och vägen hem är ganska lång. Isiga vägar, sömniga ögon, noteringar i en anteckningsbok.
Vid träffpunkten är bilen nådig och trasslar inte, jag kommer hem efter 10 timmars resa i tjänsten i västra Ångermanland.

Pannan tjuter därhemma, vill ha mat, börjar ta slut. Efter matning är det lugnt.

Afrikansk pippi

En kylig lördag i februari. Vad gör man med sina gamla diabilder? Man kan fota av dom och göra dom till digitala. Här till vänster har vi ett exempel på en pippi i afrika från 1987. Det blev ju riktigt bra tycker jag och började sedan spana på de övriga 1000 bilderna från samma tid i livet. Då blev det för mycket plötsligt. Kanske lika bra att låta dom finnas kvar i sitt ursprungsskick. Det räcker nog med pippin. Den känns evig och aktuell på något sätt. 20 år har gått och glömskan gör övriga upplevelser mindre distinkta. Finns det någon som bryr sig om det som var? Vem har lust att titta på 80-talsupplevelser? Utom jag? Och de som var med?

På tal om miljö: i våran lokala tidning Tidningen så har man en frågespalt, ni vet. Vad tycker du om rymdfärder? Skall du titta på melodifestivalen? Vinner Anja VM? mm.mm. Senast så var det en fråga: Hur upplever du hotet mot miljön och växthuseffekten? Flera svarade ungefär så här: Jag är inte riktigt insatt, jag vet inte riktigt vad det betyder? Va?!?! Lever folk i total isolering? Har de inget ansvar? Vågar de inte fundera? Det borde väl vara slut på förnekandet av det som är uppenbart. Läser de inga tidningar.

Det är klart som vatten eller korvspad: Sluta bränn fossila bränslen: Hur gör man det? Man åker inte bil, man flyger inte, man får vänja sig vid att ha det kallare, man släcker ner sina lampor i högre omfattning, allt kommer att ta längre tid och man får försöka hitta ett jobb nära där man bor. Så var det med det. När skall vi börja?

Sjung i kör!

Torsdagar är det körsång. Som nybliven icke-medlem i svenska kyrkan har jag sedan i höstas gått med i en kyrkokör, som har mer än 100 år på nacken och där de flesta varit med i en massa år och redan kan alla sånger. Under körledarnas entusiastiska ledning drivs framåt genom notraderna, och det är märkligt hur bra det känns då även jag börjar få till det och inte missar alltför många toner. Efter uppsjungning och några notblad försvinner vardagen och sången står i centrum, rösten, rösterna och stämmorna som anpassas till varandra. En kollektiv upplevelse. Var och en bidrar efter bästa förmåga och de kollektiva resultatet räknas. Detta måste vara endorfinhöjande, jag känner mig lätt om hjärtat och sången lenar.
Vi har sjungit både här och där, det tränas för diverse aktiviteter och varje vecka nya sånger, knappt börjar jag få kläm på en så är det till att byta. Det är nyttigt.

Idyll? Ja. På landet i Noraland, kyrkokör, entusiastiska ledare, på mörka vägar färdas vi till ett gemensamt möte i sång under 2 timmar, sedan åter ut i världen och sedan träffas vi nästa vecka igen.

I slutet av 2006 kom en man från Bollsta med kamera och ville filma oss. Han behövde en kör som sjöng aaaaaahhhh...., det skulle vara med i en musikvideo för artisten Pernilla Andersson. Vi aaa..de i 30 minuter i mörkret i kylan, upplysta av billyktor och såg fram mot resultatet. Videon har kommit, men ingen kör var med, inget aaande...Så kan det gå.

Rökkvi och jag (till vä).

Natur, skidor, ghetto och klimat

En lördag i april ligger isen på Ångermanälven, fast is enligt sjörapporten. -15 grader och relativt vindstilla. Första älvturen denna vinter. Jag tänker på vilken förmån det är att kunna spänna på sig skidorna och bara dra iväg nerför lägdan och glida ut på isen. Jag strävar ut efter fjärden, passerar gamla bryggor från en gången industriera. Under mig finns kvicksilvret och fiberbankarna. Bryggorna strävar också ner mot botten. Det var 40 år sedan någon massabåt la till vid denna brygga. Naturen håller långsamt på att läka de sår som skogskapitalet åsamkade älvdalen. Jag följer skoterspåren (känner en liten tacksamhet för detta, även om skotrarna nog kan utsorteras, som mänskliga transportfordon. De skapar mest dålig kondition och spär på ett meningslöst sätt på koldioxidöverskottet i atmosfären).
Halverad befolkning på 50 år. Ja så kan det gå. Det är i alla fall vackert, fridfullt och njutbart att kunna ta del av naturen, nu när det äntligen blev vinter.
Efter skidturen rund halvudden så for jag till vårt inhysningsstall, dvs där vi hyser in våra hästar. Jag fick lov att rida vår 15-åring Rökkvi (som annars mest befinner sig i hårdträning och finslipning av gångarter genom Toras försorger), och vi travade iväg efter skogsväg och genom skog , pulsade i snö och galloperade på snötäckt åker. Kan man klaga, nej knappast. Även om jag ändå har en tendens till detta, men inte denna dag.
Kylande har varit bitande i helgen kring -20 grader, vem bryr sig, jo den som vill vara ute. Läst en del förintelselitteratur. Jerzy Einhorns memoarer, sett Ninas resa (hans fru), deras överlevnad genom åren 39-45. Han beskriver så väl det successivt tilltagande förtrycket mot judarna från 30-talet fram till förintelseprocessen. Anpassningen, gör vi bara det, så lämnar de oss säkert i fred, inflyttningen i ghetton (nu får vi nog vara i fred), inrättandet av judiska råd och judisk polis, den egna judiska administrationen, som ett hjälpmedel för den nazistiska planen. Den ständiga anpassningen, som en överlevnadsstrategi, som inte i slutändan fungerade för 80-90 % av den judiska befolkningen. Vad är det som förmår människor att överleva, vad är det som förmår människor (läs den tyska nazistiska nationen) att iscensätta detta?
Samtidigt finns det paralleller till dagens Palestina, som kan betraktas som ghettoliknande, den palestinska befolkningen instängd, med allt mer beskurna rättigheter, med allt mindre möjligheter till överlevnad. Lebensraum i Tyskland och bosättningar i Palestina, har de samma mänskliga (klanskyddande) bakgrund?
Jimmy Carter i USA har blivit anklagad för att vara antisemit då han försökt beröra dessa svåra frågor, men han hävdar visst fortfarande att han har rätt, ett 15-tal av hans medarbetare har avgått (vill inte bli anklagade för att vara antisemiter).
Vägen framåt ligger inte i konfrontation, utan i dialog. Make peace not war.

En sista reflektion - om klimatet. Vägen framåt här ligger inte i fortsatt tillväxt, utan en omdefiniering av ordet tillväxt. Det finns bara en väg framåt - dvs drastiskt minskad fossil konsumtion, detta innebär i dagsläget begränsning av resande. En flygresa för en person till New York tor medför ett CO2 utsläpp som är lika stort som de utsläpp en normalstor villa producerar på ett år. Vad drar vi för slutsatser? Alla vet, men ingen vill börja.