Höstdepression?

Det är höst. Det som vänstern inte lyckats med, dvs att socialisera samhället, det klarar nu marknaden av själv, genom sitt eget misslyckande. Då pengarna har spekluerats bort, så ropar man på hjälp. Vem skall hjälpa - jo det är vi alla, som just blivit blåsta. Nu skall vi garantera penningflöden i banker och finansinstitut, vi skall täcka upp för orealistiska lånekaruseller, vi skall förhindra bankkollapser. Så länge staten är solvent så tror man att det skall fungera. Men om inte, ja då blir det som på Island, finns inga pengar kvar, ingen vill låna, och då får man ingen lön, och kan inte köpa något, varorna slutar att komma. Det kanske blir så på andra ställen också. I slutändan så kanske vi får se detta scenario äga rum i själva hjärtat också, dvs USA. Hög skuldsättning, orealistisk ekonomi, rovdrift, leder fram till bristande förtroende och kollaps. Kanske äntligen närmar vi oss slutet på marknadsekonomin och början på något nytt, dvs att söka efter annat än det rent materiella, att jobba mindre, att klara oss med mindre, att inte leva över tuillgångarna (Sveriges konsumtion fordrar på global nivå 3 jordklot).

Bilindustrin har problem, i dess nuvarande skick så är den döende, tack och lov. Ryssarna har plötsligt slutat att köpa bilar, det hakar upp sig i hamnstäderna där fälten med osålda fordon växer. Volvo och Scania har plötsligt 0 i orderböckerna, Vilken chans för en hälsosam rescesion.
På lokal nivå är det svårt att föra diskussion, i det kommunala parlamentet sysslar man med dagsfrågor. Krisen smyger sig dock in, mindre statsbidrag, lite varsel här och där, obalans i budgeten, men åtgärderna i mikrosamhället? Man borde ha mer kollektivtrafik, man borde handla lokalt, man borde köpa ekologiskt, men allt detta går nog inte, är vanliga motargument. Känns igen från det privata livet, man borde köra mindre bil, ej flyga på utlandssemester, äta nyttigare, kolla rättvisemärkningen, inte köpa ny TV eller prylar som inte är oundgängliga. Men det är svårt att ändra livsstil, att göra det som man borde. Är människan rationell? Den som missbrukar riskerar att ta livet av sig, och det är väl ungefär det som händer med det västerländska konsumtionssamhället, som har blivit högsta tänkbara norm för resten av den värld som inte har det som vi. Det ser dystert ut, kanske. Men det går nog att förändra, man blir väl så illa tvungen förr eller senare, helst innan den ekologiska kollapsen är ett faktum.

Ikväll är det sångkör, i morgon är det biopremiär i Kramfors, på lördag åker jag till Umeå, och på söndag skall det ridas.

Maud Olofsson

Hade det tveksamma nöjet att i morse lyssna på en intervju med renskjutaren Maud Olofsson. Hon försvarade inte renskjutandet, men väl utnämningen av förre försvarsministern till en statlig VD-post. Extern rekrytering, dvs en konsult som hade att bedöma en av regeringen utsedd kandidat. Han blev godkänd. Vilken förvåning. Nåväl, det var inte det som var det värsta. Det värsta var hennes retoriska stil, som går ut på att mala och ej låta sig störas i sin argumentering för saken. Strategin var uttänkt i förväg, gör en Bosse Ringholamare, upprepa det du har bestämt dig för att upprepa oavsett hur frågan kommer, låt inte intervjuaren intervjua, mal då bara på, höj gärna rösten. Det var synnerligen parodiskt och faktiskt pinsamt. Ett skämt i slutändan, journalisten till och med skrattade då Mauds svar malde på. Blir man sån då man hamnar i regeringen?

Att komma till Sverige

Ikväll sitter jag och knåpar med ett förslag till hur flyktingar skall tas emot i vårt landsting. Dvs hur mycket sjukvård och undersökningar de skall erbjudas. Nu är det inte så att alla människor i det avseendet behandlas lika, nej människor sorteras utifrån det sk flyktingstatus de har. Man kan vara asylsökande, då gäller en sepciell lagstiftning, man kan vara kvotflykting, då har man rätt till det mesta, man kan vara anhörigflykting, då får man uppehållstillstånd, och man kan vara gömd flykting, då har man inte mycket att säga till om, eller kräva.

I dessa dagar kommer många ensamma barn till vårt land. I huvudsak från jordens krigshärdar, Irak, Afghanistan och Somalia. Familjerna skrapar ihop pengar, skuldsätter sig och betalar människosmugglare för att deras söner i huvudsak skall komma från landets krig (där de riskerar att bli soldater, upptagna i miliser, eller dödade). På slingriga vägar reser en ström av ungdomar med bil, flyg, båt mot Europa. Många tar vägen via Turkiet, passerar Bosporen, in via Grekland, med bil eller annan transport alltmer norröver, för att till slut hamna i Sverige. Där ansöker de om asyl. Resan är avslutad. Ensamma i främmande land, med osäker identitet tilldelas de ett personnummer, eller har med sig ett som förhoppningsvis stämmer med åldern. Från en kultur till en annan, utan information om vad som händer därhemma. Sedan placeras de i slussar, där de skall vara bara en kort tid, men oftast blir kvar en ganska lång tid, så att de hinner vänja sig vid sin nya bostadsort. Dessa slussar ligger oftast nära de stora städerna eller i dessa. Efter veckor så placeras de ut i boenden ute i kommunerna. Ännu ett uppbrott, som skapar oro och förvirring. Sedan vidtar asylprocessen där deras historia skall nagelfaras, om de har skäl att vara här eller inte. Jag tror inte att någon frivilligt utan att frukta för sitt liv, väljer att lämna sin familj och den miljö där man växt upp, för att ensam leva i ett annat land. De gör detta för att de fruktar för sina liv, för att de inte har så många val kvar, och för att familjerna vill att deras tonårsbarn skall överleva och få ett bättre liv än terrorns och krigets verklighet.

Asylprocessen och väntan är jobbig, de psykosomatiska besvären blommar med magont, yrsel, huvudvärk och sömnbesvär. De som efter månader får besked om PUT (uppehållstillstånd) kan äntligen slappna av, börja bygga upp sin trygghet och fortsätta sina liv. Den lättnad som de ger uttryck för är påtaglig och tryggheten som så sakta börjar infinna sig är den bästa boten mot all oro och ångest som plågat dem.

Vad har vi för rätt att egentligen hindra människor att komma hit?

Vad händer i slutet av september

Hej igen alla läsare av denna blogg. Tillvaron rullar vidare med olika projekt och tankar. Eftersom jag är en enkel person så rör sig mina tankar kring vardagens förtretligheter. En ganska stor del av dessa förtretligheter handlar om köksrenovering, hur man får sneda vinklar att bli räta, hur man försöker hindra ett gammalt trähus att röra sig för mycket så att väggarna spricker (det går inte), åtminstone försöka dölja detta, hur vit färgen på dörrfodret skall vara, hur hög panelen skall bli, hur kaklet skall se ut och annat som antagligen känns ganska meningslöst för de flesta som läser detta.

Däremellan undrar jag lite över politiken och vad man egentligen kan göra åt Kramfors kommun. Snart kommer det ett gäng motioner i fullmäktige: en om ett ungdomshus, en om att handla lokalt, ekologiskt och rättvisemärkt (har förekommit ett antal sådana de senaste åren, som samtliga avslagits, utom en som rörde kaffet i kommunens automater, som blev både ekologiskt och rättvisemärkt, trots att det inte skulle gå att köpa in sådant, pga EU:s upphandlingsrfegler, men det gick visst i alla fall, åtminstone då det rörde sig om lite kaffe, trots att man aldrig kan kontrollera om det bär rättvist producerat eller ekologiskt heller för den delen), ytterligare en motion om det demokratiska underskottet i det kommande gymnasieförbundet, där bara 2 partier tar alla platser (socialdemokraterna och centern).

Sen så har vi varit på Gotland också, vilket framgår av bilderna (Helgumannen, raukar mm). Vi betyder Eric och Gunnel Torsten o Monica och Ann och Thomas, dvs det gamla matlaget som käkar ihop i 20 år, men numera måste resa iväg för att få äta tillsammans. Då vi träffas brukar vi prata om vår förestående ålderdom och hur den bör levas. Någon form av kollektivboende för äldre pratas det om, men alla har ju så mycket att stå i och så, grejer och hus att sköta om, barn och barnbarn, så att lösa den gåtan komer att ta tid. Var skall man bo? Hur skall det se ut, när kan det göras. Viljan finns uttalad, vi får väl se.

Under tiden dessa tankar far runt så befinner som 2 av 4 barn på diverse skumma platser i världen, Uganda och Filippinerna, så jag försöker på diverse sätt hålla kontakten med dem, via mail, bloggar, facebook, telefon. Det går ganska bra för det mesta. Det verkar lättare med Uganda. Skickar jag ett SMS dit så svarar Emma ganska omgående. Då samma sak skall äga rum till Manila, så fastnar SMS:et i intet oftast, dvs det går inte att skicka. Kan någon förklara detta? Ibland går det ju.

Om 2 veckor skall jag själv ut och röra på mig, närmare bestämt till Namibia. Vi är en grupp på 15 ålderstigna personer som skall rotera runt i landet därnere och kolla natur och biståndsprojekt. Det blir kul, börjar se fram mot det. Måste skaffa mig ett myggnät, kanske ta lite malariamedel (kanske), köpa mig ett par skor (eller kanske inte), börja packa skall jag nog göra.

Hej så länge

Att knacka ner putsen på en mur

Det var länge sedan det var något inlägg på denna usla sida. Har bara inte känt för att kommentera livet, och känner väl inte för det nu heller. Vissa publicerar sig jämt och ständigt, kan vara kul att läsa, de kanske reflekterar mer, eller upplever sina upplevelser som unika, eller kanske så allmängiltiga att det har bäring i cyberrymden.
Nåväl, efter en sommar upp och ner i Sverige, utan några speciella mål, ingen båt i sjön, försök att sälja densamma, alltså båten, så har jag i stället inför den allmänna ångesten som det innebär att ha 2 barn (barn och barn säger de), som skall bege sig till osunda miljöer i världen långt borta från faderns vakande öga, i stället försökt kanalisera livets allmänna beslutssvårigheter till att renovera ett kök. Det började bra med nedrivning av diverse saker och uppskruvandet av ett antal mycket tunga och stenhårda väggplattor, till att delvis kköra fast på en något sprucken, lagom äcklig skorstensmur, putsad och målad, men med betydligt ljusare utsikter för framtiden, ny färg, kakelplattor osv. Men då behövs en stabil grund att stå på, och innan den grunden infinner sig måste det gamla bort. Det gamla visar sig vara gjort enligt konstens alla regler och låter sig inte så lätt avlägsnas (känns det igen, man är som man är). Jag har nu ägnat en vecka åt att demolera den gamla putsen och komma ner till tegelstenarna på muren. Saknas nu en dag till, få bli efter helgen. Lungorna är beklädda med ett fint damm, som psserar genom mitt munskydd, näsan igenbeckad och ögonen kommer sannolikt att inom 2-3 dagar att vara inflammerade.
Egentligen borde jag åkt på upptaktsmöte för kören, det gör jag nästa vecka, det får gå som det gör med köket, färdigt innan jul är planen. Planen innehåler 15 olika moment, med a,b,c på varje moment, så det lär ta tid. Snart är det dags att bestämma sig hur det skall se, kakel vilken sort?, vilken färg på väggen, måla golvet eller ej, lister och tapeter, målning av skåp opch luckor. Jag blir matt. Det här skall ju vara kul, det kanske är det någonstans, efter avslutat kvällspass infinner sig en liten tillfredsställele, det är kanske för den man lever.
Innan kvällsjobbet tog jag mig en liten ridtur i skogen för att finna kantareller, hittade inga, men det gjorde jag å andra sidan igår. 2 liter kantareller i kylen.
Hej Stockholm, i morgon kommer vi ner och önskar alla lycka till inför höstens äventyr.

Varvet

Ett varv runt Göteborg, 21 km. Efter 2 dagars kurs i intermediärmetabolismens sjukdomar, vaknade jag på lördag morgon, kravlade mig upp från den tillfälliga lägerplatsen på sonens studentlägenhetsgolv. I jämhöjd med dammråttorna hade jag tillbringat de senaste 6 timmarna. Kvällen innan hade vi fulländad kolhydratladdningn med pasta på pizzeria, och filmen Hata Göteborg på Filmstaden.
Lördag förmiddag fortsatte i uppladdningens tecken, med ett antal smörgåsar och te, följt av gröt och ägg. Även sonen kravlade sig upp och drog efter matintaget iväg till Nato-demonstration, cyklandes. Själv släntrade jag ner på stan, vid 13-tiden komplettering med en stor kaffe och kolhydratstinn bulle, Gänget från norr dök upp och det fotades vid Poseidon, sedan avfärd till Slottsskogen. Där samlas nu en mäktig skara, 31.000 personer som samtliga tänkt sig runt Göteborg.
Trasslar mig så småningom fram till min startgrupp, nr 5, som innehöll 3000 andra personer, varva jag känner en person, som jag inte vet var den är. Vi fållas som ystra får fram mot startlinjen, det smäller 100 meter framför, starten har gått, traskar fram mot tidtagningslinjen, varefter fötterna börja springa på alla 3000. En flod drar fram genom slottsskogen, uppför backar och nedför, ner mot stan och och ut mot Älvsborgsbron. Försöker ligga i vänster fil för att underlätta passage, men det är svårt att hålla jämt tempo. Det går ganska lätt, Älvsbrogsbrons långa uppåtstigning går hyfsat och jag avancerar i gruppen, men stöter på lite mer svårforcerad grupp i form av 1500 Volvo-arbetare, som startade innan. Vätskekontrollerna ligger tätt och plikttroget försöker jag dricka på alla ställen, tills det blir magknip, övervätskningrisk alltså. Orkestrar spelar här och där och det hejas på olika håll. Underbart väder och det känns faktiskt som något av en plågsam njutning att befinna sig i denna kollektiva massa av människor som alla sysslar med samma sak, att ta sig tillbaks till starten men efter en omväg på 21 km.
Snart väntar GötaÄlvbron, kommer ihåg från föregående gång att promenerandet var här väldigt nära. Men inte i år, det gick bra, flåsandes men utan helt utmattade ben börjar det luta utför. Ormen snurrar sig genomNordstan och vänder upp mot Avenyn och det sega motlutet upp mot Poseidon. Svårt med tempoökningar, fastnar i en grupplunk, lyssnar på flåsandena i omgivningen. Ofta springer mn med några, ibland blir det avstånd, ibland springer man om, ibland blir jag omsprungen, men ungefär samma personer håller samma fart som jag. 4 km kvar, inte mycket till spurt i långlutet upp mot Slottskogsvallen, men det går riktigt bra, och jag landar väl framme på en tid som jag känner mig klart nöjd med, dock slagen av sonen med 1o minuter, honom såg jag överhuvudtaget aldrig till, inte förrän efteråt.
Jag gillar nog att springa, tror jag, åtminstone just för tillfället, det är svårt att låta bli. Det finns 31000 andra som jag gissar tänker ungefär på samma sätt.

Att ta ned flaggstång

En 19 meter lång flaggstång som lutar efter en storm är antagligen rutten. Den lutar åt ett håll som vid fall hotar att förstöra ett växthus (i sig själv också fallfärdigt efter 25 års trogen tomattjänst). Vad gör man? Jo ringer flaggstångstillverkaren i trakten och undrar, vad en ny kan tänkas kosta och hur tar man egentligen ner den gamla. Vips så är han här och innan jag ens hunnit hem är den nere, på sidan om växthuset. Är linan hel, så kan man hissa upp ett rep och helt enkelt dra ikull flaggstången åt rätt håll. Krossad glasknopp var allt. Nu uppsågad och staplad som ved. Nästa gång jag träffar på en flaggstång som är rutten kanske jag fixar det själv, det tar ungefär 50 år för den att ruttna.