Finanskrissäkrade pensioner

Dagens nyhet från EU rör pensioner för parlamentarikerna i EU. Tydligen så kan de teckna en försäkring som skulle kunna ge 15.000 extra per månad i pension efter parlamentstiden i Bryssel. Denna pensionsförsäkring har man betalat månadsvis, men inbetalda pengar har tydligen investerats i sådana veksamheter som drabbats av den finansiella krisen. De stackars EU-parlamentarikerna riskerar då att inte få ut de extra 15.000 kronorna per månad som de hade tänkt sig. Därför finns ett förslag i parlamentet att EU skall gå in med någon miljard och säkra upp de dåliga försäkringarna. Dvs man skall ta skattepengar från de som drabbas av krisen och kompensera de redan överbetalda EU-parlamnetarikerna, så att de inte skall lida någon skada, till skillnad från vanligt folk som får dra åt svångremmen, finna sig i arbetslöshet, som har att vänta sig sämre sjukpenningar, pensioner och arbetslöshetsersättningar just på grund av krisen.

Vad skall man säga egentligen...... Rösta Vänster för en rättvis ekonomisk politik och för tydlighet i Europaparlamentet!!!

EU-valet 7 juni

Det drar ihop sig till val till europaparlamenet den 7 juni. Det blir kampanj under maj. Här i Kramfors startar vi med 1:a maj möte, där jag själv skall tala om det förestående valet. Jag är ju kandidat på partiets lista, plats nr 17. Det förpliktar. Hade förmånen att besöka Bryssel för 2 veckor sedan och där fick 20 av kadidaterna en snabbkurs i EU-kunskap. Min nya idol är Eva-Britt Svennson, som helhjärtat satsar på vänsterpolitik i EU och med sitt starka engagemang och stora kunnande också kunnat påverka en del beslut i rätt riktning. Hon bedriver EU -kampanj för David Isak, som sitter fängslad sedan mer än 7 år i Eritrea, hon leder en kampanj mot kvinnovåld tillsammans med Nicole Kidman, hon har fått igenom ett acceptabelt hamndirektiv och modererat ett antal andra beslut.

EU är en ganska absurb organisation med sin kommission som har mer än 20.000 funktionärer och 15.000 lobbyister som jobbar på att göra EU mer överstatligt. Man håller på att baxa Lissabonfördraget genom Europas alla parlament, Irländare och Tjecker står emot än så länge. Sverige missade sin chans till vissa undantag genom att den svenska riksdagen röstade igenom fördraget utan reservationer. Moderater och socialdemokrater gjorde gemensam sak och därigenom sa de också adjö till den svenska kollektiva fackliga linjen, som redan tidigare hade skjutits i sank av bland annat Laval-domen.

I maj skall jag antagligen ut och tala, än så länge är det lördagar i Kramfors som gäller, och en radiointervju i slutet av maj (27 tror jag klockan 17). På ämnen råder det ingen brist: EU:s överstatlighet, militarisering, gränspolis, fiskepolitik, jordbrukssubventioner, fästning Europa, inhuman asylpolitik mm. Den senare har idag åter belysts i radion, där Malta och Italien bråkar om vem som skall ta hand om en båt full med förlista afrikanska flyktingar. Att hjälpa folk i sjönöd verkar inte vara något direkt för Europeiska frontpolisen. För något år sedan hamnade 7 tunisiska fiskare i lås och bom för att ha hjälpt 44 döende flyktingar till Lampudosa, ön där tusentals afrikanska flyktingar interneras för att försöksvis skeppas tillbaka till sina ursprungsländer.

Målet för vår kampanj är att få 3 Vänsterpartister till parlamenet. Trots att vi inte är många, så gör V skillnad i Europaparlamentet, förhoppningsvis. Då S och M, mest verkar komma överens och jamsa med i överstaligheten, står V för motstånd och ökat folkligt inflytande. Om någon läser detta, så gå sedan och rösta i EU-valet, rösta V!!

Efter fullmäktige

Klockan 22, mörkt ute, mysigt inne. Fika. Fullmäktige är över. Hur står det till med demokratin? Så där.. Kunde varit bättre. Konsten att fatta beslut, som egentligen ingen är riktigt nöjd med, stå för sina åsikter? Vad har jag för åsikter? Är dagens åsikt samma som morgondagens åsikt? Är den hållbar, eller en dagslända? Mycket kan omprövas, men förhoppningsvis inte allt.

Höstdepression?

Det är höst. Det som vänstern inte lyckats med, dvs att socialisera samhället, det klarar nu marknaden av själv, genom sitt eget misslyckande. Då pengarna har spekluerats bort, så ropar man på hjälp. Vem skall hjälpa - jo det är vi alla, som just blivit blåsta. Nu skall vi garantera penningflöden i banker och finansinstitut, vi skall täcka upp för orealistiska lånekaruseller, vi skall förhindra bankkollapser. Så länge staten är solvent så tror man att det skall fungera. Men om inte, ja då blir det som på Island, finns inga pengar kvar, ingen vill låna, och då får man ingen lön, och kan inte köpa något, varorna slutar att komma. Det kanske blir så på andra ställen också. I slutändan så kanske vi får se detta scenario äga rum i själva hjärtat också, dvs USA. Hög skuldsättning, orealistisk ekonomi, rovdrift, leder fram till bristande förtroende och kollaps. Kanske äntligen närmar vi oss slutet på marknadsekonomin och början på något nytt, dvs att söka efter annat än det rent materiella, att jobba mindre, att klara oss med mindre, att inte leva över tuillgångarna (Sveriges konsumtion fordrar på global nivå 3 jordklot).

Bilindustrin har problem, i dess nuvarande skick så är den döende, tack och lov. Ryssarna har plötsligt slutat att köpa bilar, det hakar upp sig i hamnstäderna där fälten med osålda fordon växer. Volvo och Scania har plötsligt 0 i orderböckerna, Vilken chans för en hälsosam rescesion.
På lokal nivå är det svårt att föra diskussion, i det kommunala parlamentet sysslar man med dagsfrågor. Krisen smyger sig dock in, mindre statsbidrag, lite varsel här och där, obalans i budgeten, men åtgärderna i mikrosamhället? Man borde ha mer kollektivtrafik, man borde handla lokalt, man borde köpa ekologiskt, men allt detta går nog inte, är vanliga motargument. Känns igen från det privata livet, man borde köra mindre bil, ej flyga på utlandssemester, äta nyttigare, kolla rättvisemärkningen, inte köpa ny TV eller prylar som inte är oundgängliga. Men det är svårt att ändra livsstil, att göra det som man borde. Är människan rationell? Den som missbrukar riskerar att ta livet av sig, och det är väl ungefär det som händer med det västerländska konsumtionssamhället, som har blivit högsta tänkbara norm för resten av den värld som inte har det som vi. Det ser dystert ut, kanske. Men det går nog att förändra, man blir väl så illa tvungen förr eller senare, helst innan den ekologiska kollapsen är ett faktum.

Ikväll är det sångkör, i morgon är det biopremiär i Kramfors, på lördag åker jag till Umeå, och på söndag skall det ridas.

Maud Olofsson

Hade det tveksamma nöjet att i morse lyssna på en intervju med renskjutaren Maud Olofsson. Hon försvarade inte renskjutandet, men väl utnämningen av förre försvarsministern till en statlig VD-post. Extern rekrytering, dvs en konsult som hade att bedöma en av regeringen utsedd kandidat. Han blev godkänd. Vilken förvåning. Nåväl, det var inte det som var det värsta. Det värsta var hennes retoriska stil, som går ut på att mala och ej låta sig störas i sin argumentering för saken. Strategin var uttänkt i förväg, gör en Bosse Ringholamare, upprepa det du har bestämt dig för att upprepa oavsett hur frågan kommer, låt inte intervjuaren intervjua, mal då bara på, höj gärna rösten. Det var synnerligen parodiskt och faktiskt pinsamt. Ett skämt i slutändan, journalisten till och med skrattade då Mauds svar malde på. Blir man sån då man hamnar i regeringen?

Att komma till Sverige

Ikväll sitter jag och knåpar med ett förslag till hur flyktingar skall tas emot i vårt landsting. Dvs hur mycket sjukvård och undersökningar de skall erbjudas. Nu är det inte så att alla människor i det avseendet behandlas lika, nej människor sorteras utifrån det sk flyktingstatus de har. Man kan vara asylsökande, då gäller en sepciell lagstiftning, man kan vara kvotflykting, då har man rätt till det mesta, man kan vara anhörigflykting, då får man uppehållstillstånd, och man kan vara gömd flykting, då har man inte mycket att säga till om, eller kräva.

I dessa dagar kommer många ensamma barn till vårt land. I huvudsak från jordens krigshärdar, Irak, Afghanistan och Somalia. Familjerna skrapar ihop pengar, skuldsätter sig och betalar människosmugglare för att deras söner i huvudsak skall komma från landets krig (där de riskerar att bli soldater, upptagna i miliser, eller dödade). På slingriga vägar reser en ström av ungdomar med bil, flyg, båt mot Europa. Många tar vägen via Turkiet, passerar Bosporen, in via Grekland, med bil eller annan transport alltmer norröver, för att till slut hamna i Sverige. Där ansöker de om asyl. Resan är avslutad. Ensamma i främmande land, med osäker identitet tilldelas de ett personnummer, eller har med sig ett som förhoppningsvis stämmer med åldern. Från en kultur till en annan, utan information om vad som händer därhemma. Sedan placeras de i slussar, där de skall vara bara en kort tid, men oftast blir kvar en ganska lång tid, så att de hinner vänja sig vid sin nya bostadsort. Dessa slussar ligger oftast nära de stora städerna eller i dessa. Efter veckor så placeras de ut i boenden ute i kommunerna. Ännu ett uppbrott, som skapar oro och förvirring. Sedan vidtar asylprocessen där deras historia skall nagelfaras, om de har skäl att vara här eller inte. Jag tror inte att någon frivilligt utan att frukta för sitt liv, väljer att lämna sin familj och den miljö där man växt upp, för att ensam leva i ett annat land. De gör detta för att de fruktar för sina liv, för att de inte har så många val kvar, och för att familjerna vill att deras tonårsbarn skall överleva och få ett bättre liv än terrorns och krigets verklighet.

Asylprocessen och väntan är jobbig, de psykosomatiska besvären blommar med magont, yrsel, huvudvärk och sömnbesvär. De som efter månader får besked om PUT (uppehållstillstånd) kan äntligen slappna av, börja bygga upp sin trygghet och fortsätta sina liv. Den lättnad som de ger uttryck för är påtaglig och tryggheten som så sakta börjar infinna sig är den bästa boten mot all oro och ångest som plågat dem.

Vad har vi för rätt att egentligen hindra människor att komma hit?

Vad händer i slutet av september

Hej igen alla läsare av denna blogg. Tillvaron rullar vidare med olika projekt och tankar. Eftersom jag är en enkel person så rör sig mina tankar kring vardagens förtretligheter. En ganska stor del av dessa förtretligheter handlar om köksrenovering, hur man får sneda vinklar att bli räta, hur man försöker hindra ett gammalt trähus att röra sig för mycket så att väggarna spricker (det går inte), åtminstone försöka dölja detta, hur vit färgen på dörrfodret skall vara, hur hög panelen skall bli, hur kaklet skall se ut och annat som antagligen känns ganska meningslöst för de flesta som läser detta.

Däremellan undrar jag lite över politiken och vad man egentligen kan göra åt Kramfors kommun. Snart kommer det ett gäng motioner i fullmäktige: en om ett ungdomshus, en om att handla lokalt, ekologiskt och rättvisemärkt (har förekommit ett antal sådana de senaste åren, som samtliga avslagits, utom en som rörde kaffet i kommunens automater, som blev både ekologiskt och rättvisemärkt, trots att det inte skulle gå att köpa in sådant, pga EU:s upphandlingsrfegler, men det gick visst i alla fall, åtminstone då det rörde sig om lite kaffe, trots att man aldrig kan kontrollera om det bär rättvist producerat eller ekologiskt heller för den delen), ytterligare en motion om det demokratiska underskottet i det kommande gymnasieförbundet, där bara 2 partier tar alla platser (socialdemokraterna och centern).

Sen så har vi varit på Gotland också, vilket framgår av bilderna (Helgumannen, raukar mm). Vi betyder Eric och Gunnel Torsten o Monica och Ann och Thomas, dvs det gamla matlaget som käkar ihop i 20 år, men numera måste resa iväg för att få äta tillsammans. Då vi träffas brukar vi prata om vår förestående ålderdom och hur den bör levas. Någon form av kollektivboende för äldre pratas det om, men alla har ju så mycket att stå i och så, grejer och hus att sköta om, barn och barnbarn, så att lösa den gåtan komer att ta tid. Var skall man bo? Hur skall det se ut, när kan det göras. Viljan finns uttalad, vi får väl se.

Under tiden dessa tankar far runt så befinner som 2 av 4 barn på diverse skumma platser i världen, Uganda och Filippinerna, så jag försöker på diverse sätt hålla kontakten med dem, via mail, bloggar, facebook, telefon. Det går ganska bra för det mesta. Det verkar lättare med Uganda. Skickar jag ett SMS dit så svarar Emma ganska omgående. Då samma sak skall äga rum till Manila, så fastnar SMS:et i intet oftast, dvs det går inte att skicka. Kan någon förklara detta? Ibland går det ju.

Om 2 veckor skall jag själv ut och röra på mig, närmare bestämt till Namibia. Vi är en grupp på 15 ålderstigna personer som skall rotera runt i landet därnere och kolla natur och biståndsprojekt. Det blir kul, börjar se fram mot det. Måste skaffa mig ett myggnät, kanske ta lite malariamedel (kanske), köpa mig ett par skor (eller kanske inte), börja packa skall jag nog göra.

Hej så länge